En bostad är en mänsklig rättighet – och vi måste kämpa för den igen

Hemlösheten ökar för första gången på tolv år. Antalet vräkningar ökar på ett alarmerande sätt. Samtidigt blir problemet allt mer mångfacetterat.

Finlands bostadspolitik har länge varit en internationell framgångssaga.

Vi har beundrats för vår förmåga att minska hemlösheten genom konsekvent arbete, samarbete och human politik. Men nu riskerar årtionden av arbete att gå till spillo.

Hemlösheten ökar för första gången på tolv år. Antalet vräkningar ökar på ett alarmerande sätt.

Samtidigt blir problemet allt mer mångfacetterat: allt fler låginkomsttagare och till och med personer i arbete blir hemlösa. Människor har jobb – men inget eget hem.

Detta säger mycket om vart samhället är på väg. Allt fler människor förlorar sina hem bara för att de har svårt att betala sina räkningar.

Det är inte en fråga om livsstil eller djupt rotade sociala problem, utan om levnadskostnaderna. Och denna utveckling är ingen slump. Den är resultatet av regeringens beslut.

Nedskärningar i socialförsäkringen och bostadsrådgivningen har drabbat dem som redan befinner sig i en svår situation.

Nu syns resultaten: fler vräkningar, fler hemlösa, mer förtvivlan.

Samtidigt har nedskärningar gjorts inom social- och hälsoorganisationerna – de som i årtionden har arbetat för att minska hemlösheten.

Utöver allt detta har regeringen skurit ned anslagen till subventionerade bostäder – och därmed undergrävt just den politik som har gett människor tak över huvudet.

Nu syns resultaten: fler vräkningar, fler hemlösa, mer förtvivlan.

I regeringsprogrammet finns ett mål att eliminera långvarig hemlöshet senast 2027.

Det är ett bra mål. Men det kommer inte att uppnås med den här strategin.

Målet uppnås inte med festtal, utan med handling.

Hemlösheten kommer inte att elimineras genom att man skär ned på de åtgärder som hittills har minskat den.

Vi vet vad som behöver göras. Hemlöshet är nämligen ett problem som kan lösas – om det finns tillräcklig politisk vilja.

För det första måste det byggas tillräckligt med bostäder, särskilt rimliga hyresbostäder.

Utan ett sådant utbud finns det inga hem.

För det andra måste vi se till att det finns säkra bostadslösningar för speciellt utsatta grupper, som personer med missbruksproblematik eller psykiska problem, och för ungdomar som har varit klienter inom barnskyddet.

De behöver både tak över huvudet och stöd i sin vardag.

För det tredje måste bostadsrådgivningen stärkas. Varje förhindrad vräkning är både en mänsklig och ekonomisk vinst för samhället.

Lyckas man förhindra att kriser uppstår betalar sig rådgivning tillbaka många gånger om.

För det fjärde måste den strikta tolkningen av bostadskostnader i inkomststödet upphöra.

Människor ska inte tvingas lämna sina hem när stödgränserna inte motsvarar de verkliga bostadskostnaderna.

Och för det femte måste samarbetet med organisationerna fördjupas, inte begränsas.

Organisationerna har expertis och förtroende där problemen först märks – i människors vardag.

Servicens roll är avgörande. När tjänsterna fungerar blir också boendet stabilt.

När de smulas sönder brister kedjorna – och i slutet av dessa kedjor hamnar människor på gatan.

Nedskärningar i social- och hälsoorganisationer är ett dubbelt misstag: de försvagar både det civila samhället och motverkar förebyggandet av hemlöshet.

Finland har redan tidigare visat världen att hemlöshet kan minskas.

Vi kan göra det igen – om vi bestämmer oss för att göra det rätta.

Det bästa sättet att säkerställa allas rätt till ett hem är löftet om att vi håller fast vid den finländska välfärdsstaten.

Det innebär att bekämpa fattigdom, inte öka den.

Det betyder att det finns tjänster för att hjälpa, inte nedmonterade tjänster. Det betyder tro på en bättre morgondag.

Om vi har råd att sänka samfundsskatten med en miljard euro, har vi också råd att se till att ingen behöver sova på gatan.

Här kan du läsa fler kolumner av Timo Furuholm.