Blir skuldbromsen det definitiva slutet på den politiska fantasin?

Finland är ett land med en otroligt envis tro på att nedskärningar i de offentliga utgifterna kommer att rädda vår ekonomi, trots av nästan 15 år av politik som bevisar motsatsen.

Finland är ett land med en befolkningspyramid som innebär större utgifter och mindre inkomster för staten, efter årtionden av en mycket stram invandringspolitik.

Finland är ett land med en näringslivsstruktur som i alltför stor utsträckning var beroende av ett stort teknologiföretag och skogsindustrin, där förädlingsgraden är mycket låg.

Och Finland är ett land med en otroligt envis tro på att nedskärningar i de offentliga utgifterna kommer att rädda vår ekonomi, trots av nästan 15 år av politik som bevisar motsatsen.

Denna samhällsanda nådde sin kulmen då alla riksdagspartier förutom vänsterförbundet fattade beslut om att införa en så kallad skuldbroms, som ställer ännu striktare krav på hur mycket beslutsfattarna ska minska den offentliga skuldsättningen per år än vad de redan strikta finanspolitiska reglerna inom EU förutsätter.

Kanske allt trots allt kommer att ordna sig.

Kanske kommer tillväxten plötsligt att ta fart och automatiskt sköta om att skuldsättningen minskar tillräckligt.

Kanske kommer partierna att tolka skuldbromsen på ett sådant sätt att de i slutändan ändå kommer att bedriva en stimulanspolitik när den ekonomiska tillväxten är låg.

Eller så inte. Kanske fortsätter den ekonomiska tillväxten istället att vara blygsam.

Kanske fortsätter den strama invandringslinjen av politiska skäl. Och då får vi stora problem.

Ens förhållningssätt till olika politiska åtgärder måste ju baseras på om de i sig är bra eller dåliga och om man skulle vara beredd att genomföra dem genast.

De största problemen med skuldbromsen kommer nämligen att bli verklighet om Finland fortsätter att befinna sig i en likadan situation i framtiden som vi är i nu.

De partier som har kommit överens om skuldbromsen har inte bemött detta argument.

De har försvarat skuldbromsen med att den kommer att införas först från år 2031.

Men ens förhållningssätt till olika politiska åtgärder måste ju baseras på om de i sig är bra eller dåliga och om man skulle vara beredd att genomföra dem genast.

Skuldbromsen har försvarats med argumentet att konjunkturpolitik fortfarande skulle vara möjlig.

För att göra det tydligt för alla vad detta innebär bör de partier som försvarar skuldbromsen förklara om Finlands nuvarande ekonomiska situation skulle utlösa reglerna om exceptionella omständigheter för skuldbromsen, så att man kan frångå kraven.

Skuldbromsen handlar inte om vad som är ekonomiskt realistiskt eller vettigt. Den handlar om politik.

Om svaret på ovanstående fråga är nej, är nästa fråga som måste besvaras huruvida de tycker att det låter vettigt att Finland skulle behöva skära ner utgifter och höja skatter sammanlagt 14,6 miljarder euro under nästa mandatperiod (statsbudgetens storlek är cirka 90 miljarder).

Detta är Finansministeriets siffra om vad skuldbromsen skulle innebära om den var i kraft redan år 2027 och om den ekonomiska tillväxten skulle förbli lika svag som nu.

Jag tror inte att många beslutsfattare skulle anse detta vara rimligt eller realistiskt.

Skuldbromsen handlar inte om vad som är ekonomiskt realistiskt eller vettigt.

Den handlar om politik.

De partier som är med vill förmedla budskapet om att ”vi är ansvarsfulla ekonomiska partier och vi vill begränsa skuldsättningen”.

Samtidigt sänder de ett annat budskap: att det inte finns något alternativ till den nuvarande misslyckade ekonomiska åtstramningspolitiken.

De förmedlar ett budskap om att denna politik nu blir permanent.

Genom att godkänna skuldbromsen har dessa partier förstärkt Samlingspartiets politiska linje att skuldsättningen går att minska genom drastiska nedskärningar i de offentliga utgifterna – och inget annat kommer att bli aktuellt i Finland under de kommande årtiondena.

Detta är det största problemet med skuldbromsen.

I värsta fall kommer den att innebära slutet på fantasin och slutet på ekonomiska alternativ i finländska politik.

Alla finländare som är trötta på att hälsovården inte fungerar, på att det inte finns jobb åt alla, på att vi misslyckas med klimatpolitiken, på att undervisningsresultaten blir sämre och sämre – till oss alla signalerar skuldbromsen att det inte lönar sig att hoppas på något bättre eller något annat, att allt som väntar är mer nedskärningar.

Lyckligtvis finns det åtminstone ett alternativ till detta, och det är Vänsterförbundet.

Här kan du läsa fler kolumner av Li Andersson.