Hur ser patientsäkerheten ut i ytterskärgården?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Som stadigvarande invånare i Nagu väcker Yle Åbolands artikel ”Larm inifrån” (30.101.2025) frågor och farhågor.
Artikeln handlar om vårens organisationsreform, där all förstavård i Egentliga Finlands välfärdsområde har samlats under ett nytt resultatområde.
Enligt förstavårdaren ”Mikaela” (pseudonym) har synen på bemanningen förändrats: tidigare krävdes två medicinskt kunniga vårdare i varje ambulans, men numera tas ofta räddningspersoner utan medicinsk utbildning in för att täcka personalbrist.
Det gör att den utbildade förstavårdaren blir ensam med ansvaret för patientvården.
Hur ser patientsäkerheten ut när en patrullbåt, med en nyutexaminerad förstavårdare och en brandman ombord, i vintermörkret färdas med sjöbevakningen ut till det yttersta havsbandet för att behandla en patient i livsfara — i förhållanden där helikoptrarna inte kan lyfta?
Samtidigt pågår en konflikt kring arbetstiderna.
De tidigare 24-timmarspassen har ersatts av krävande 12-timmarspass. Efter ett 24-timmarspass följde tidigare tre lediga dygn, men nu staplas arbetspassen på varandra på ett sätt som många upplever som orimligt.
Mikaela påpekar att det innan reformen fanns en förståelse för att skärgårdens särskilda omständigheter kräver ambulanser bemannade med två personer med starkt medicinskt kunnande.
Nu är situationen drastiskt sämre.
Man undrar varför.
Harri Palomäki som är servicechef vid Egentliga Finlands välfärdsområde svarar i Yles artikel med att konstatera att det i grunden inte handlar om inbesparingar i löner, utan om att minska övertidsersättningar.
Den springande punkten här är givetvis hur stora de reella inbesparingar är. Eller är nettoeffekten eventuellt t.o.m. negativ? Speciellt med tanke på att personalen inte mår bra och specialkompetens går förlorad.
Ur en enskild invånares perspektiv är situationen djupt oroväckande.
Mikaela berättar att kompetent personal vid behov ersätts av brandmän.
Då måste man fråga sig: hur ser patientsäkerheten ut när en patrullbåt, med en nyutexaminerad förstavårdare och en brandman ombord, i vintermörkret färdas med sjöbevakningen ut till det yttersta havsbandet för att behandla en patient i livsfara — i förhållanden där helikoptrarna inte kan lyfta?
Kompetensnivån måste stå i proportion till avståndet till sjukhus.
Att drabbas av en akut sjukdomsattack på Kinakvarnsgatan i Åbo är något helt annat än att insjukna eller råka ut för en allvarlig olycka på Aspö.
Som så ofta handlar det antagligen också om ledning och ledarskap.
Harri Palomäki verkar sakna kontakt med verkligheten ute på fältet, om den situation Mikaela beskriver kommer som en överraskning för honom.
Det understryks av hans kommentar att han inte ”känner till brister på systemnivå” – en formulering som väcker frågor i sig. Och att inget allvarligt ännu har hänt är förstås ingen garanti för framtiden.
Hur som helst måste trenden som Mikaela beskriver nu vändas.
Om lösningen på problemen är att återgå till 24-timmarsskift – och därigenom både säkerställa välmående och motivation hos den befintliga personalen samt locka nya, kompetenta förstavårdare i framtiden – borde beslutet vara både enkelt och självklart.