Innan du hinner blinka

I mitten av augusti blev jag mamma för andra gången. Jag hade förberett mig på en väldigt tung höst med sömnlöshet, bebisgråt och kaos.

När jag sitter och skriver det här sover båda mina barn dagsömn samtidigt, och jag ser mig omkring och undrar varför det känns så mycket lättare den här gången.

För drygt två och ett halvt år sedan när mitt första barn föddes var livsförändringen överväldigande.

Jag hann knappt äta eller duscha, för att inte tala om att sova.

Detta tröstade inte heller den fullständigt utmattade förälder som bara ville få veta om sömnlösheten skulle mätas i dagar, veckor, månader eller år.

Sena nätter när bebisen vägrade sova satt jag och googlade saker i stil med ”När blir det lättare?” och ”När börjar bebisar sova på natten?”. Svaren jag hittade på nätet kändes föga tröstande.

Jag stötte på småbarnsföräldrarna som skämtade om hur mycket jobbigare det är när barnen blir äldre.

Påståenden om att nyföddtiden är den lättaste, och att tvååringar, femåringar, tonåringar, är betydligt mer svårhanterade tröstar inte en desperat förälder som inte fått sova på veckor, som kämpar med amning och som är osäker på precis allt.

Ett annat fenomen var de välmenande kommentarerna från äldre personer som uppmanade att njuta av bebistiden eftersom den går över så snabbt. ”Innan du hinner blinka har de flyttat hemifrån”, kunde föräldrar med redan vuxna barn hävda.

Detta tröstade inte heller den fullständigt utmattade förälder som bara ville få veta om sömnlösheten skulle mätas i dagar, veckor, månader eller år.

Naturligtvis skulle det komma en tid när mina barn var vuxna, men för den som är mitt i den överväldigande upplevelsen av att vara förälder till en nyfödd är det samtidigt väldigt uppenbart att det kommer att krävas väldigt många blinkningar innan detta sker.

Men det blev ju lättare.

Det var inget specifikt datum då det gick från att vara svårt till att vara lätt, men bortsett från några bakslag har varje vecka varit lättare än den förra.

Att vagga en övertrött bebis till sömns har bytts ut mot kvällssaga, amningsmaraton mot makaronilåda och hysterisk bebisgråt mot ganska underhållande konversationer.

Att vara förälder till en tvååring är enligt min åsikt huvudsakligen roligt, och jag ser fram emot de åldrar som kommer efter det här.

Så nu sitter jag här med min nya nyfödda bebis och är inte alls lika trött som senast.

Inte alls lika desperat. Dels kanske lillasyster bara råkar vara en mer lätthanterlig bebis än sin storebror, vilket kanske också beror på att hon råkar ha föräldrar som har lite bättre koll på vad de gör, än storebror som tvingades stå ut med två nybörjares tafatta försök att ta hand om ett barn.

Men även dels på grund av att jag faktiskt förstår tidsperspektivet lite bättre den här gången.

Det är lättare att stå ut med sömnlösa nätter när man förstår att man faktiskt kommer att få sova i en inte alldeles för avlägsen framtid.

Det är lättare att stå ut med amningsutmaningar när man vet hur mycket lättare det kommer att vara om bara någon månad.

Det går lättare att njuta av en bebis som endast vill sova i ens famn om man inte samtidigt behöver oroa sig för att hen kanske aldrig lär sig sova i egen säng om vi inte börjar öva i tid.

Jag håller upp en klänning i storlek 9–12 månader jag fått av en arbetskompis och inser hur stor min lilla unge kommer att vara bara nästa sommar, och då lyckas jag äntligen ta in vad de välmenande nätkommentarerna som kändes så hopplösa menade: Det gäller att ta vara på den här bebistiden, för den är faktiskt på riktigt över innan jag hinner blinka.

Här kan du läsa fler kolumner av Henrika Simons.