Högskolornas finansieringsmodell styr åt fel håll
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi borde öppna universiteten helt och hållet så att vem som helst kan anmäla sig till kurser och göra examen ett certifikat som man kan anhålla om.
Sanna Marins regering satte ett högt mål för att öka andelen högskoleutbildade i Finland.
Man ville att hälften av befolkningen skulle ha en högskoleutbildning och detta har statsminister Petteri Orpo uttalat sig om.
Det är en fin tanke och det är beundransvärt att politiker åtminstone försöker ge ett sken av att uppskatta bildning. Med tanke på den senaste ögonvridningsskandalen finns det fortfarande ett stort behov av bildning speciellt bland just dem.
Trots de beundransvärda målen har jag under min karriär i högskolesektorn fått bevittna nedskärningar efter nedskärningar sedan Sipiläs regering.
Finansieringen av högskolor fungerar ungefär så här: det finns en pott för universitet eller yrkeshögskolor allokerad av regeringen.
De blir sedan finansierade på basis av olika mätare, hur många kandidater, magistrar och doktorer (universiteten) utexaminerar.
Därtill kan högskolornas personal ansöka om externa medel för forsknings- och utvecklingsfinansiering t.ex. från Finlands Akademi, EU och Business Finland.
Till dessa bidrag hör en viss motfinansieringsandel som varierar. Även publicering av forskningsresultat bidrar till högskolornas grundfinansiering.
Men potten för högskolorna växer inte trots att fler utexamineras eller mer forskning publiceras.
Om en högskola vill öka sin andel grundfinansiering (det som staten betalar) så räcker det inte att produktiviteten ökar.
Den måste öka i förhållande till andra högskolors produktivitet. Det räcker alltså inte att man springer snabbare än tidigare utan man ska springa ännu lite snabbare än sin kompis som ständigt ökar takten.
Därtill har politiker skurit i högskolornas grundfinansiering betydligt under de senaste åren.
Nu är vi alltså i en situation där högskolorna ska utexaminera fler med färre resurser och därtill behöver man göra det snabbare än grannhögskolan.
Detta i ett system som bygger på egenkontroll. Vad kunde gå snett?
Det är givetvis svårt att utveckla ett rättvist system för att finansiera högskolor. Någon gång finansierades högskolorna på basis av hur många studieplatser där fanns, i stället för mängden utexaminerade.
Systemet hade helt säkert sina brister. Men knappast större än de vi ser idag.
Fördelen var att det inte blev en fixering på examination. Man erbjöd kurser till studenterna och ifall de inte utexaminerades var det inget större problem för högskolan eftersom dess finansiering inte var beroende av det.
Examen utesluter inte kompetens, men kompetens kräver inte en examen.
På sitt sätt klokt – det är ju trots allt inte examen som borde vara det värdefulla, utan den kunskap och kompetens man får i sina studier.
Det har knappast någon skillnad om man har en examen eller inte ifall man kan uppvisa den kunskap och kompetens man behöver i sin roll.
Vi behöver inte 50 procent högskoleutexaminerade, vi behöver folk med kompetenser. Examen utesluter inte kompetens, men kompetens kräver inte en examen.
Men eftersom högskolorna finansieras på basis av examen är det examen man satsar på.
Det gör det nuvarande högskolesystemet stelt och om man endast vill uppdatera sitt kunnande så finns bara ett fåtal kurser tillgängliga via olika former av öppna universitet.
Vi borde öppna universiteten helt och hållet så att vem som helst kan anmäla sig till kurser och göra examen ett certifikat som man kan anhålla om.
Då behöver ingen stressa över intagning. Alla kan uppdatera sitt kunnande genom utbudet av kurser på universiteten. Det skulle stöda näringslivet med kompetent personal.
Fokuset skulle skifta från att ”producera” kandidater och magistrar till att bilda och utbilda intresserade med kunskap och kompetens som det finns ett behov och intresse för.
Kanske man vill lära sig om färgteori eller metallurgi som stöd för sin nya arbetsuppgift eller nästa steg i karriären.
Den stora frågan blir förstås hur man allokerar finansiering till högskolorna om man inte gör det på basis av examina.
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.