Kompromisspolitik med ett mänskligt ansikte
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I högerpopulismens politiska skådespel spelar argument och fakta allt mindre roll. De har ersatts av känslor och identitet som bygger på konspirationsteorier om den egna kulturens förfall.
I en allt mer polariserad värld är det många som glömmer att alla som förespråkar demokrati, även per automatik bejakar kompromisspolitik.
Då den moderna parlamentariska demokratin skapades, leddes de flesta partierna av tydligt formulerade ”-ismer”, så som socialism, liberalism, eller konservatism.
De strävade att använda demokratin för att forma samhället via en rationell, faktabaserad diskussion och förhandla fram kompromisser mellan de olika samhällsvisionerna.
Allt ändrade med den internationella fascismens uppkomst som politisk rörelse för hundra år sedan.
Varken det italienska fascistpartiet eller Hitlers nazister deltog i politiska val för att göra kompromisser.
De ville utnyttja demokratin för att bagatellisera systemet och skada dess trovärdighet. Kompromisser var för de svaga och korrupta. ”Viljan till makt” kunde aldrig översättas till en ”vilja till kompromiss”.
Fascismen bidrog till att den moderna demokratin blev ett politiskt skådespel som endast tillfälligt kunde återställas under mitten av 1900-talet.
Den moderna högerpopulismens frammarsch förde oss tillbaka till ett tidigare skede i demokratins utveckling.
Hur gör du kompromisser med någon som lever i en alternativ världsbild?
I högerpopulismens politiska skådespel spelar argument och fakta allt mindre roll. De har ersatts av känslor och identitet som bygger på konspirationsteorier om den egna kulturens förfall.
De har skrivit in sig som skådespelare i Oskar Spenglers teori om den västerländska civilisationens undergång, och de tvekar inte att ta ut svängarna i dramat.
Hur gör du kompromisser med någon som lever i en alternativ världsbild?
Sannfinländarna är mästare på rädslornas politik, men även på en alternativ kompromisspolitik.
En cynisk läsning kommer fram till att dagens politik enbart är en rad Potemkinkulisser – putsade fasader som gömmer undan den fula insidan.
Fascisterna, helt som högerpopulisterna, undergräver förtroendet för demokratin genom att förvandla den till en politisk fars.
En del av dagens allmänna demokratikompetens borde handla om att lära sig skåda igenom kompromisskulisserna och ytterhögerns politiska teater.
Ytterhögerns politiska anhängare känner till att Sannfinländarna i offentligheten är tvungna att ta sig an olika roller i sitt politiska skådespel för att undgå kompromisser som verkligen spelar roll för dem.
Upprördhet och indignation kan lätt fabriceras för medieskådespelet. Ursäkter och ånger kan presenteras ifall det hjälper en att hålla fast vid makten.
Det intressanta blir då hur partierna till vänster om ytterhögern förhåller sig till skådespelet. Går de med på att förvandla demokratins kärna – kompromisspolitiken –till en politisk teater?
En del av dagens allmänna demokratikompetens borde handla om att lära sig skåda igenom kompromisskulisserna och ytterhögerns politiska teater.
Denna kompetens behövs speciellt när vi talar om heta frågor som invandring och rasism.
Polariseringen är inte mer mellan höger och vänster, utan mellan de som diskuterar om den verkliga världen och de som agerar inom en illusionsbubbla som hålls ihop av skummet från konspirationsteorierna.
Den återkommande rasismdebatten visar på en svart-blå balansgång mellan kompromisser och skådespel. Slutresultatet blir tyvärr en kompromiss om demokratins innersta väsen.
Men visst gör Sannfinländarna även kompromisser.
De skriver under högerns ekonomiska önskelista för att få mer spelutrymme i frågor som gäller invandring och reglerna för att få ”medlemskap” i den exklusiva klubben Finland Ab.
Den pågående kompromisspolitiken kommer att ihågkommas för sina grimaser och skådespeleri.
Kompromisser mellan verklighet och konspiration brukar få elakartade konsekvenser i den verkliga världen.
Är det för mycket att önska sig en kompromisspolitik med ett mänskligt ansikte?
En kompromisspolitik som rehabiliterar tron på sakfrågor, fakta och verkliga politiska argument.
En kompromisspolitik som slår fast kompromissfria zoner kring mänskliga rättigheter, universella friheter och strävan efter ett mer jämlikt och rättvist samhälle.
Det är allt jag önskar inför 2026.
Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.