Jag måddes skriva måste
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det spännande med ord som måste är att de känns igen som hemtama, korrekta eller fula. De blir identitetsskapande för grupper och regioner. De ger hemkänsla och motvilja.
I skolan har man fått lära sig att skriva måste i presens och imperfekt samt måst i supinum: Idag måste jag vila, igår måste jag jobba övertid, jag har måst ta i rejält.
Fel är att måsta och har måstat.
Problemet är bekant också från engelskan där must används ännu mer begränsat.
Där saknas också imperfekt som kan ersättas av had to.
Den som tycker det räcker med att veta vad som är rätt och fel i språket ska sluta läsa här. Språket är nödvändigtvis trassligare än så.
I finlandssvenskt standardspråk har man snickrat till en praktisk böjning av måste:
att måsta (inf.) – måst (pres,.) – måste (imperf.) – ha(r) måsta(t) (sup.).
Det fungerar utmärkt i tal. Detta sagt av mig som är uppvuxen i Helsingfors.
I Österbotten och i sydfinländsk dialekt skulle man vara mer skeptisk.
Regionalt och ickehelsingforsiskt blir imperfektformen måsta: Igår måsta jag vila.
En passande presensform är då måstar som enligt Dialektordboken förekommer i österbottnisk dialekt.
För att trassla till det ytterligare.
I mera dialektalt språk i södra Finland används kortstaviga (kort å och d) mådas: Ja(g) sku mådas gå ut.
I västnyländskt språk används också den uppfriserade formen måddas. Kortaviga mådas låter bättre med högsvenskt uttal och långt d!
Vi får alltså i presens (nutid) en kedja från formellt till vardagligt:
måste – måst – (sku) måddas – (sku) mådas
Det spännande med ord som måste är att de känns igen som hemtama, korrekta eller fula.
De blir identitetsskapande för grupper och regioner.
De ger hemkänsla och motvilja. Vilken egentlig funktion de har blir mindre viktig än valet av variant.
Här sku jag mådas sluta. Hoppsan, det blev ett stilbrott!
*
Ordet måste är ett så kallat modalt hjälpverb som utvecklats på olika sätt sedan medeltiden.
Ordet måste/moste anses vara imperfektum av ett lågtyskt moten.
Ännu äldre är ett fornsaxiskt (300–1100 e.Kr.) motan med presens most och imperfekt mosta.
Den variation man ser i dag där olika former som måst, måste och mådas har olika stilvärde, de har alla sina rötter i det fornsvenska myllret av varianter.
Här kan du läsa fler kolumner av Leif Höckerstedt.