Skammen som gick över – att börja studera vidare efter 60
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När jag får min examen är jag kanske ganska eftertraktad på arbetsmarknaden: nyutexaminerad – med 40 års arbetserfarenhet!
Livslångt lärande beskrivs ofta som en självklar del av det moderna arbetslivet.
I praktiken kan det vara långt ifrån enkelt, även för oss 60-plussare.
Senioritet förknippas vanligtvis med erfarenhet, mer sällan med utveckling, trots att de två inte utesluter varandra.
I september 2025, 61 år gammal, återupptog jag mina på 1990-talet avbrutna universitetsstudier.
Att sitta i föreläsningssalen och sticka ut på grund av min ålder kändes obekvämt och pinsamt – de övriga i salen var nästan 40 år yngre än jag.
Skam är ett starkt ord, men det beskriver min känsla bättre än något annat.
Skam är ett sällan synliggjort hinder för lärande. Det är en känsla man helst tiger om.
Jag hade dock inget alternativ eftersom jag behövde uppdatera mitt kunnande och ta en examen. Det var bara att stå ut.
Skam är ett sällan synliggjort hinder för lärande. Det är en känsla man helst tiger om.
För att kunna lära sig något nytt som 60-plussare måste man komma över rädslan att inte hänga med och att inte sticka ut eller att framstå som ”för gammal eller för dum”.
Den rädslan kan väga tyngre än viljan att lära nytt.
Det paradoxala är att många 60-plussare deltar med entusiasm i kurser vid vuxeninstitut för att utvecklas och hålla sina färdigheter aktuella.
Senioritet innebär alltså inte brist på nyfikenhet, men den kanske gör oss mer medvetna om våra begränsningar – verkliga eller inbillade.
Senare på hösten kunde jag konstatera att mina rädslor var onödiga.
I dag njuter jag nästan av grupparbetena.
Min roll har varit att bidra med livs- och arbetserfarenhet, medan de andra har studievana och unga tankar.
Trots åldersskillnaden har vi gemensamma erfarenheter från arbetslivet. Senioritet visade sig inte vara en skiljelinje, utan ett komplement.
Mot slutet av året insåg jag att skammen var borta.
Jag tänkte inte längre på min ålder i föreläsningssalen – fokus låg på innehållet, diskussionerna och glädjen i att lära mig nytt.
Den mentala tröskeln hade varit betydligt högre än den faktiska.
Kunskap åldras, och examina har i praktiken genomgått en form av inflation.
Det är med andra ord nödvändigt att också vi äldre, 60-plussare, uppdaterar vår kompetens för att förbli relevanta på arbetsmarknaden.
För oss som studerade på 1980- och 1990-talen räckte ofta en enda examen, som inte nödvändigtvis behövde vara från ett universitet.
På 2020-talet är situationen en annan.
Många unga väljer att avlägga två magisterexamina för att stärka sin position och sina möjligheter.
Det är med andra ord nödvändigt att också vi äldre, 60-plussare, uppdaterar vår kompetens för att förbli relevanta på arbetsmarknaden.
I mitt fall har studierna möjliggjorts av en deltidsanställning på drygt 30 timmar i veckan.
Flexibiliteten i arbetet gör det möjligt att delta i föreläsningar som ordnas dagtid, och har varit avgörande för att studierna ska fungera i praktiken.
Jag vill ju också vara tillsammans med familjen och kunna njuta av livet.
Kombinationen av arbete och studier har även förstärkt varandra.
Det jag lär mig kan relateras till arbetslivet, och min arbetslivserfarenhet ger sammanhang åt teorier och modeller.
När jag får min examen är jag kanske ganska eftertraktad på arbetsmarknaden: nyutexaminerad – med 40 års arbetserfarenhet!
Att själv studera är dessutom ett sätt att leva som jag lär i mitt arbete som Yrkeshögskolan Novias projektledare i Restart – seniorer som resurs för företag och samhälle.
Låt dig inspireras och sätt dig modigt på studerandebänken – för din egen skull.