Kan vi lita på det vi ser?

I dag utspelar sig gladiatorspelen i stället på sociala medier. Arenan är digital och de vapnen som används är verbala, men suget efter blod är detsamma.

I en allt mer polariserad värld utsätts vi dagligen för texter och bilder som utmanar sanningen, som vinklas och ibland medvetet förvrängs.

Flödena fylls av rubriker som skriker efter vår uppmärksamhet, ofta med en ton av kris, hot och att det går åt skogen.

Frågan är inte längre om vi bara ska vara kritiska till det vi läser, utan hur vi ska kunna avgöra vad som på riktigt är sant och vad som bara är en mycket modifierad sanning.

Under de senaste åren har vi fått lära oss att inte tro på allt vi läser. Det tryckta ordet – som länge ansågs vara den objektiva sanningen och en tillförlitlig källa – är inte längre någon garanti ens för en hög sanningshalt.

De texter vi idag får framför oss kan lika gärna vara propaganda som journalistik. De kan båda lika väl drivas av ekonomiska intressen som av en vilja att föra fram sin egen vinkling.

Klick, räckvidd, annonsintäkter och att flytta målstolparna har blivit rättesnöret, och i den logiken vinner det negativa nästan alltid över det nyanserade och mer analytiska.

Vi människor är nämligen biologiskt programmerade att reagera starkare på hot än på harmoni.

Negativa rubriker väcker vårt intresse mer än positiva, och därför är det också de som publiceras.

Resultatet blir ett ständigt brus av kriser och katastrofer som långsamt invaggar oss i tron att allt håller på att rämna, allt är dåligt, allt har blivit sämre och att allt var bättre förr. När varje dag beskrivs som ett bottenrekord suddas proportionerna ut, och till slut uppfattas undantaget som regel.

Det här är egentligen inget nytt. Förr samlades människor kring gladiatorspel och offentliga avrättningar. Man ville se blod, dramatik och makabra konsekvenser.

Som tur är utvecklades samhället att bli mer civiliserat och dessa barbariska festspel förpassades i de allra flesta av världens länder till historieböckerna. Men frågan är om vi verkligen har lämnat dem bakom oss?

Det råder en näst intill primitiv stämning på många plattformar, där empati och helhetsperspektiv ses som svaghet och där den som skriker fulast vinner mest uppmärksamhet.

I dag utspelar sig gladiatorspelen i stället på sociala medier. Arenan är digital och de vapnen som används är verbala, men suget efter blod är detsamma.

Kommentarstrådar förvandlas till slagfält där vuxna människor spyr galla, förnedrar, fördömer och sprider osanningar – ofta utan eftertanke och helt utan ansvar.

Det råder en näst intill primitiv stämning på många plattformar, där empati och helhetsperspektiv ses som svaghet och där den som skriker fulast vinner mest uppmärksamhet.

Numera kan vi inte heller lita på de videoklipp som florerar.

Dagens AI är så bra, att fiktiva videon och bilder lätt kan produceras.

Till och med Vita Huset sysslar med kraftiga bildmanipulationer för att inte tala om hur mycket manipulerat videomaterial det finns om deras president.

Vi omges av så mycket manipulerat material att vi blir avtrubbade för hur verkligheten ser ut. Och även om vi är oroliga över att barnen och ungdomarna spenderar så mycket tid på sociala medier, så är det ibland så att unga är bättre än äldre på att avgöra vad som de facto är falska nyheter och manipulerade bilder.

Att förstå att vi över huvud taget inte längre automatiskt kan lita på det vi ser kräver inte bara bättre källkritik, utan också ett större personligt ansvar.

Att vi stannar upp, ifrågasätter våra egna reaktioner och minns att bakom varje rubrik, varje bild och varje åsikt oftast finns en baktanke och oftast en ekonomisk aspekt.

Utan den insikten riskerar vi att falla offer för ett spel – där den objektiva sanningen förlorar och de högljudda gladiatorerna och ekonomiska intressena alltid vinner.

Här kan du läsa fler kolumner av Sandra Bergqvist.