Oxveckor och framtidshopp

Om jag vore regnskogsforskare skulle jag se till att vara i trakterna kring ekvatorn just i oxveckorna.

Händer det nåt skoj i januari, frågade jag kollegan vid kaffeautomaten ganska tidigt en morgon innan gryningsljuset övergått i grå halvdager. Nej, skrattade han, den här månaden är nog en enda lång måndagsmorgon.

Perioden mellan jul och påsk är en ganska lång och tråkig tid för många. Begreppet oxveckor kommer från tiden då nästan alla bodde på landet och har betydelsen att slita som en oxe. Numer syftar det på en flera månader lång helgfri period med grått vinterväder som för de flesta av oss betyder vardag och jobb.

Förvånansvärt få finländare klagar ändå. De uthärdar i kylan, halkan och halvdagern. Jag känner också några personer som älskar vintern och som njuter som allra mest den här tiden på året. Det gör inte jag.

Artificiell intelligens ger inte bara fakta och bakgrund om oxveckorna utan också råd om hur man kan klara dem bättre. Se till att få dagsljus genom att gå ut varje dag och undvik att pressa dig för hårt och belöna dig med trevliga saker. Du ska fokusera på välmående med bra kost, tillräckligt med sömn och regelbunden motion.

Check, jag genomlever oxveckorna enligt AI:s råd. Men det är ändå något som skaver. Det är som om hela idén att genomleva en tråkig årstid är fel. Är jag bortskämd och otacksam om jag tycker att livet är för kort för att uthärda ett tiotal oxveckor om året?

Av någon orsak hade jag inga problem med oxveckorna när jag var yngre. Kanske jag som fokuserad doktorand och sedan småbarnspappa inte hann att reflektera? Mitt liv nu är på inget sätt tråkigt eller händelselöst, men jag är nog mindre uppslukad av det jag gör.

Men det är som om det vore roligare att skala potatis på sommaren än vad det är på vintern. Problemet är alltså inte potatisskalandet utan årstiden.

En klok kollega sa nyligen att allt vi gör inte behöver vara självförverkligande och identitetsbekräftande. En god arbetsinsats för ett gemensamt åtagande i arbetsgemenskapen skänker välmående även om jobbet inte är glamoröst i sig.

Jag håller helt med. Livet består också av att skala potatis. Men det är som om det vore roligare att skala potatis på sommaren än vad det är på vintern. Problemet är alltså inte potatisskalandet utan årstiden.

Så här långt i analysen kanske någon tycker att jag ska sluta gnälla, karpa upp mig och bita ihop bara. Det gör alla andra här. Jo, det lönar sig inte att försöka ändra på något som man inte kan påverka som t.ex. vädret.

Men att resa bort några veckor är det många som gör. Jag skulle gärna lämna våra breddgrader den här tiden på året, men några veckor räcker inte. Om jag vore regnskogsforskare skulle jag se till att vara i trakterna kring ekvatorn just i oxveckorna.

I regnskogen finns visserligen inga årstider, men jag kunde motivera det av arbetsmiljöskäl här hemma. Visste ni att de flesta arbetsplatsolyckor i Finland sker på vägen till eller från jobbet och att det stora flertalet incidenter är halkolyckor på vintern?

Som hobbyodlare har jag hittat en sak som får mig att trivas lite bättre under oxveckorna. Vissa grödor, t.ex. kronärtskocka, paprika och selleri ska planteras tidigt på året, redan gärna i januari.

Då får man se skira små skott spira i köksfönstret med snödrivorna som fond bakom. Det är faktiskt väldigt hoppingivande. Längtan efter vår och sommar kan omsättas i kärleken och omvårdnaden av de små plantorna.

Nu är det redan februari och då ska frö till purjolök, kryddgrönt och kapkrusbär i jorden. I mars ska de flesta andra frön förgro samtidigt som några plantor ska skolas om och ställas ljust och svalt på balkong och veranda. Då är oxveckorna äntligen över.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Werkelin.