Samhället vinner inte när aktivitet bestraffas

Särskilt små och medelstora företagare samt deras anställda lever just nu med ständig osäkerhet. När det saknas ekonomisk buffert eller andra finansieringsmöjligheter är det också en ren omöjlighet att anställa personal.

Jag hör frustrationen och rädslan för framtiden i rösten hos en god vän. Hon berättar att hon återigen har fått ett tråkigt besked om jobbet hon hade sökt: ”Tyvärr valde vi inte dig den här gången”.

Som företagare kände jag en liknande ångest då en kund meddelade mig att företaget i det nuvarande ekonomiska läget måste skära ned på kostnaderna, och att vårt fleråriga samarbete därför upphör.

Särskilt små och medelstora företagare samt deras anställda lever just nu med ständig osäkerhet.

När det saknas ekonomisk buffert eller andra finansieringsmöjligheter är det också en ren omöjlighet att anställa personal. Dessutom har FöPL-reformen ytterligare försvårat situationen för små och medelstora företagare.

Den svaga ekonomiska situationen drabbar just nu särskilt unga som försöker ta sig in i arbetslivet.

I Finland ses arbetslöshet fortfarande som ett individuellt problem, inte som en följd av samhälleliga eller politiska beslut.

Enligt den färska Ungdomsbarometern upplever 70 procent av de unga press att få arbete och hälften uppger att de känner stor osäkerhet kring sin sysselsättning. Osäkerheten kring att få jobb har ökat avsevärt.

Min vän berättar att hon känner skam över sin arbetslöshet.

I Finland ses arbetslöshet fortfarande som ett individuellt problem, inte som en följd av samhälleliga eller politiska beslut.

Förväntningarna är att mer arbete ska sökas och helst effektivt, men i verkligheten finns det väldigt få arbetsplatser som verkligen möjliggör ett drägligt liv.

Känslan av skam är också bekant för mig, eftersom jag som företagare ständigt jämför mig med andra aktörer i samma bransch. Varför basunerar konkurrenterna ut goda resultat, medan jag själv inte ens alltid kan ta ut lön?

Rent förnuftsmässigt vet jag att det i själva verket inte går särskilt bra för andra heller: enligt Statistikcentralen var år 2025 det mörkaste året när det gäller antalet konkurser sedan 90-talets depression.

Borde vi inte tvärtom belöna aktivitet och åtgärder som främjar sysselsättning? Småföretagare och frilansare hamnar i dagens system mellan stolarna och får varken finansiering eller annat stöd.

Likaså uppger Statistikcentralen att antalet arbetslösa i åldern 15–74 år i januari 2026 var 26 000 fler än ett år tidigare.

En kollega berättade för mig att en möjlig anställning av min arbetslösa vän vore lättare, ifall hon först visade vad hon går för som frilansare.

Jag håller med om att det skulle sänka tröskeln för att pröva ett samarbete och att det skulle ge den arbetslösa en möjlighet att tjäna sitt uppehälle.

Här kommer vi dock till problemet: genom att våga prova sina vingar som frilansare i praktiken, så går nästan allt samhälleligt stöd förlorat och för en lång tid dessutom.

Till och med fritidsintressen kan bestraffas: om en arbetslös till exempel ägnar sig åt hantverk och publicerar bilder på det i sociala medier, så finns det en risk att förlora arbetslöshetsstödet.

Borde vi inte tvärtom belöna aktivitet och åtgärder som främjar sysselsättning?

Småföretagare och frilansare hamnar i dagens system mellan stolarna och får varken finansiering eller annat stöd.

Enligt Företagarna i Finlands rapport om ensamföretagare från 2024, uppgav många att de inte har någon att be om hjälp. Ganska avskräckande, om du frågar mig.

I stället för att betona individens ansvar skulle jag vilja lyfta fram samhällets ansvar att undanröja hinder för sysselsättning.

Skulle det verkligen vara så orättvist ur konkurrenssynpunkt om även deltidsföretagare och småföretagare fick tillgång till åtminstone någon form av stöd? Eller skulle vi just genom det kunna skapa nya hållbara företag och arbetsplatser?