Demokratin klarar sig inte på marknadens villkor
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tänk dig att Finland lade ner sina domstolar för att de inte gick med vinst. Ingen skulle acceptera det. Maktdelningen, alltså att den lagstiftande, verkställande och dömande makten hålls åtskilda, är grunden för vår rättsstat.
Finland har länge legat i topp i internationella mätningar av pressfrihet och förtroende för medierna. Det kapitalet har byggts upp under generationer, men det kan raseras på några år.
Men demokratin vilar också på en fjärde pelare: en fri och oberoende journalistik. Den gör tre saker som en demokrati inte klarar sig utan. Den ger medborgarna en gemensam bild av verkligheten att diskutera och rösta utifrån. Den granskar dem som har makt, i riksdagen, i kommunfullmäktige och i företagens styrelserum. Och den ger röst åt dem som saknar egna kanaler. Utan den blir valen en tävling i reklambudgetar och algoritmer.
Det här är inte bara teori. Forskare i USA har följt vad som händer när lokaltidningar läggs ner. Valdeltagandet sjunker, färre ställer upp i kommunalvalen, och övervakningen av hur skattemedel används blir svagare. Makt som inte granskas blir alltså både dyrare och sämre. Finland har länge legat i topp i internationella mätningar av pressfrihet och förtroende för medierna. Det kapitalet har byggts upp under generationer, men det kan raseras på några år. Den pelaren håller nu på att vittra, och politikerna ser på.
I slutet av oktober meddelade STT att nyhets- och bildverksamheten läggs ner i mars. Nästan 140 år av finländsk nyhetsförmedling tar slut. 89 personer förlorar jobbet, 68 av dem journalister. STT har varit den gemensamma grund som lokaltidningar, radio och webbmedier byggt på. Det är STT som bevakar riksdagen, domstolarna och myndigheterna i de fall där en enskild redaktion inte har råd.
Ändå behandlar många politiker journalistiken som vilken bransch som helst. SDP:s riksdagsledamot Joona Räsänen beklagar nedläggningen men slår ut med händerna: staten har inte pengar, och i sista hand är det kunden som bestämmer.
Det är ett grundläggande missförstånd. Journalistik är inte som vilken vara som helst.
När en reporter avslöjar oegentligheter i maktens korridorer gynnas alla, också de som aldrig läste artikeln. Men bara de som betalar för tidningen finansierar arbetet. Därför överlever granskande journalistik inte enbart på marknadens villkor, och det har den egentligen aldrig gjort.
Tidigare bar annonsintäkterna kostnaden. Nu har dock en stor del av reklampengarna flyttat till globala plattformar som Google och Meta, som tjänar på spridningen av journalistiskt innehåll utan att bära motsvarande kostnader för att producera det. Följderna syns redan: Sanoma slutade använda STT vid årsskiftet, Lännen Media har lagts ner och allt fler orter saknar egen nyhetsbevakning.
Falska nyheter och manipulerade videoklipp är billiga att producera, medan seriös journalistik är dyr.
Säkerhetsargumentet är minst lika starkt. Finlands beredskap bygger på tanken om övergripande säkerhet: hela samhället ska tåla en kris, inte bara försvarsmakten. Under pandemin och efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har vi sett hur snabbt desinformation sprids och hur avgörande tillförlitlig nyhetsförmedling är.
Informationspåverkan är en del av modern krigföring. Falska nyheter och manipulerade videoklipp är billiga att producera, medan seriös journalistik är dyr. När den inhemska nyhetsproduktionen krymper ökar utrymmet för desinformation och misstro.
Finland räknar medierna till försörjningsberedskapen men låter samtidigt den nationella nyhetsbyrån gå i graven. Det går inte ihop. Därför bör den nuvarande regeringen agera akut för att trygga STT:s verksamhet och nästa regering måste införa ett permanent mediestöd, oberoende av den politiska makten.
En demokrati kan inte förvänta sig att marknaden ensam finansierar den journalistik som demokratin behöver. Frågan är inte om Finland har råd att upprätthålla en oberoende nyhetsförmedling, utan vilka konsekvenserna blir om vi låter bli.