Vem skyddar barnet när de vuxna inte räcker till?

Hur mycket kan en förälder egentligen påverka sitt barns utveckling och framtid? Svar: Mycket, men långt ifrån allt.

Inom barnskyddet i Egentliga Finland rapporteras det om betydande utmaningar med att få resurserna att räcka till, samtidigt som professionella som arbetar nära barnen är oroliga över ökande beteendeproblem, svårigheter med känsloreglering och situationer där barn använder fysiskt våld mot andra barn eller vuxna.

Lärare gör anmälan till barnskyddet varje vecka men väntan på hjälp är lång, skriver Yle Åboland (15.10.2026).

Vårdnadshavares välmående och ork är en av de viktigaste skyddsfaktorerna för barns utveckling och hjärnhälsa. Vi vet att kvalitativa, riktade och tidiga insatser räddar barn.

Vi vet att när familjer får stöd stärks deras möjligheter att skapa den trygghet och vägledning som barn behöver för att utvecklas och må bra. Men trots att vi vet allt mer om hur de tidiga åren, relationerna och livsvillkoren påverkar hjärnans utveckling och den psykiska hälsan ökar antalet barn som behöver stöd.

Vi har alldeles för många barn och unga som inte mår bra, samtidigt som kraven på familjerna blir allt större.

Alla barn behöver trygghet, omsorg och vuxna som ser, förstår och skyddar dem. Men vad händer när föräldraskapet inte räcker till? När föräldrar själva kämpar med svårigheter, när barnets behov inte blir tillgodosedda eller när samhällets stöd kommer för sent? Vad händer då ett barn utvecklar ett beteende som är problemskapande och rent av farligt för sig själv och för andra? Kan vi samtidigt se ett barn som ansvarigt för sina handlingar och som ett barn i behov av hjälp? Hur skyddar vi andra barn från den som skadar, utan att överge barnet som skadar? Var går gränsen mellan familjens ansvar och samhällets skyldighet att ingripa?

Det här är ofta svåra, tabubelagda samtal som skulle behöva föras öppet och utan att förenkla, skuldbelägga eller frånta någons ansvar. Barn utvecklas i ett ständigt samspel mellan arv och miljö.

Ingen enskild faktor bestämmer deras framtid. Det innebär också att föräldrar spelar en avgörande roll, men aldrig är den enda kraften som formar barnets liv. Beteendeproblem betyder inte automatiskt att ett barn har farit illa eller att föräldrarna gjort fel. Barns beteende påverkas av många faktorer, och både barnet och familjen kan behöva stöd.

Vi talar ofta om vad psykisk ohälsa kostar samhället, men vi borde svänga på det och tala mer om hur vi kan investera i barnens och familjernas hälsa. Förebyggande arbete borde inte prioriteras bort bara för att resultaten syns först senare. Det är genom tidiga insatser som vi kan påverka utvecklingen innan problemen blir både större och dyra för den enskilda individen men också för samhället.

Stödet vi bygger upp behöver vara samordnat och uthålligt. Vi behöver våga agera tidigt, ta de svåra samtalen och ge stöd både individuellt till barnet och till hela familjen så länge situationen ännu är hanterbar. För att vuxna ska orka göra detta i vardagen krävs också att de känner stöd från samhället och inte lämnas ensamma.

Ett känt ordspråk säger att det behövs en hel by för att fostra ett barn. Vår uppgift som vuxna är att tillsammans finnas där för barnen, men också för varandra. Ansvaret behöver bäras tillsammans och det är bråttom. Vi har alldeles för många barn och unga som inte mår bra, samtidigt som kraven på familjerna blir allt större. Ingen förälder kan ensam vara en hel by men tillsammans är vi faktiskt det.

Här kan du läsa fler kolumner av Petra Boman.