Alla andra har – i hela universum

Jag tänker på barndomens besök i leksaksaffären Casagrande när man gick till biblioteket. Nu följer skyltfönstret med hem, ryms i fickan och är öppet dygnet runt.

Vi hade just kommit över det mångåriga tjatandet om en smarttelefon, eller åtminstone nått någon sorts vapenvila i diskussionen om varför ett barn i yngre skolåldern absolut måste ha en egen.

Argumenten hade varit många och bekanta: ”alla andra har”, ”jag blir utanför”, ”det är faktiskt orättvist”. Ja, ni som vet, vet. Jag hann nästan njuta av lugnet innan nästa ”måste” dök upp, nämligen squishies.

Squishies är mjuka leksaker som man trycker, klämmer och drar i. De ser ut som bakverk, djur eller smörpaket och finns i olika former, färger och konsistenser.

På Youtube finns mängder av videor där barn och vuxna öppnar paket, testar, förstör, tillverkar egna och byter squishies med varandra. Sedan finns överraskningsversionerna, små dumplings i förpackningar där man inte vet vilken färg man får och där vissa varianter är mer eftertraktade än andra.

Uppackningsvideorna har blivit virala, och hela konceptet bygger på att man köper något och hoppas att det är rätt. Är det fel får man försöka igen, men pengarna är i alla fall använda, oberoende av hur nöjd man blir.

Jag vet att också min barndoms leksaker marknadsfördes, men jag minns åtminstone pauserna mellan önskemålen.

Jag blev underrättad om att dessa är viktiga stressleksaker som hjälper en att lugna ner sig, men själv blir jag ganska uppvarvad av konsumtionsvideor där vuxna visar upp tiotals klumpar och sedan klipper sönder dem för att undersöka innehållet.

Det känns som en märklig livscykel för en nyinköpt leksak.

Som försäljnings- och marknadsföringsproffs kan jag egentligen bara beundra affärsidén, eftersom produkten kan säljas i oändliga variationer och kunden gärna hjälper till med marknadsföringen genom att visa vad den har fått.

Som förälder är jag mindre imponerad och känner att jag befinner mig i en kontinuerlig förhandling med en global marknadsföringsavdelning, där jag försöker förklara att vi har tillräckligt, medan barn och vuxna världen över i ett oändligt reklamflöde visar allt som ännu saknas.

Jag tänker på barndomens besök i leksaksaffären Casagrande när man gick till biblioteket.

Skyltfönstret lockade, man önskade sig något och gick sedan vidare, för att kanske titta igen nästa vecka. Nu följer skyltfönstret med hem, ryms i fickan och är öppet dygnet runt. När en video tar slut börjar nästa, och någon verkar alltid vara lite lyckligare för att den har fått ett nytt paket.

Det är också svårt att lära ett barn att vara nöjt när vuxna människor inför publik bygger hela samlingar av något som barnet förväntas förstå att det räcker med en av.

Jag vet att också min barndoms leksaker marknadsfördes, men jag minns åtminstone pauserna mellan önskemålen.

Det är också svårt att lära ett barn att vara nöjt när vuxna människor inför publik bygger hela samlingar av något som barnet förväntas förstå att det räcker med en av.

Vi talar gärna om barnens förmåga att stå emot grupptryck, men ibland undrar jag om vi vuxna förstår hur mycket kommersiellt tryck som också ryms i uttrycket ”alla andra har”.

Jag förstår att barn vill känna gemenskap och ha sådant som kompisarna har, samtidigt som jag önskar att gemenskapen inte så ofta skulle kräva ännu ett inköp av ett litet paket från Kina.

Sedan kommer frågorna som sällan får lika mycket utrymme i videorna: vad innehåller sakerna, var är de tillverkade och vem ansvarar för att de är säkra?

Här behöver också min irritation hålla sig till fakta, eftersom Tukes nyligen undersökte nio klämleksaker utan att hitta halter av de undersökta kemikalierna som motiverade ingripanden. Alla squishies kan alltså inte kallas giftiga.

Samtidigt har svenska myndigheter varnat för att innehållet i trasiga squishies kan orsaka skador, med rapporter om bränn- och frätskador samt risker med vattenpärlor som finns i vissa modeller. Att klippa upp dem för att skapa underhållning känns då ännu mindre genomtänkt.

Jag skulle bli glad över en hållbar, inhemsk variant med dokumenterat säkert innehåll, gärna en som går att välja utan att först köpa fem överraskningar. Men jag inser att jag börjar låta som den där vuxna som tycker att kottar och pinnar borde duga.

Det är väl bara att tappert fortsätta med vuxenuppgiften att hjälpa barnen förstå att man kan önska sig något väldigt mycket, något som hela universum har och sedan ändå klara sig ganska bra utan det, speciellt om det möjligtvis kan innebära en risk för både hälsan och naturen.

Här kan du läsa fler kolumner av Johanna Molin.