Var går gränsen?

Jag vill gärna få fortsätta när jag är inne i något. Tänka tanken färdig, följa en idé, upptäcka vart den leder.

Som barn drömde jag om museer där tavlorna inte slutade vid ramen. Jag ville se konstnärernas motiv flöda ut över väggarna, ner på golvet och upp i taket. Få stå mitt i det som någon annan hade skapat. Varför skulle upplevelsen stanna just där någon hade bestämt att kanten gick?

Jag ville skapa så själv också. Låta något fortsätta utan att först behöva få det att passa. Jag tyckte dessutom illa om klockor. De lade sig i. Avgjorde när något skulle börja och när det skulle vara slut, utan någon som helst hänsyn till om det just hade blivit intressant.

Den invändningen har följt mig in i vuxenlivet. Jag vill gärna få fortsätta när jag är inne i något. Tänka tanken färdig, följa en idé, upptäcka vart den leder. Ett klockslag kan kännas som ett ganska klent argument för att avbryta allt detta.

Samtidigt vill jag gärna att andra håller tider. Jag vill kunna förlora mig i något, men också veta när den jag väntar på kommer. Klockan jag protesterar mot hjälper mig att ge plats för andra i min dag. Min egen frihet visar sig behöva några överenskommelser.

Det gör inte barnets protest mindre viktig. Det finns ramar som är för trånga. Regler som lever vidare långt efter att någon minns vad de skulle möjliggöra. Och att en gräns är tydlig säger ingenting om huruvida den är rimlig. Vem fick bestämma var den skulle gå?

Ett besked om att man har fria händer låter generöst. Men hur långt sträcker sig friheten?

Det besvärliga är att också otydligheten kan begränsa. Ett besked om att man har fria händer låter generöst. Men hur långt sträcker sig friheten? Till att välja färg eller till att måla på väggen?

Vi kan vara överens om att börja och ändå föreställa oss helt olika saker. Någon tänker att formen är given. Någon annan att det är just formen som ska prövas. Det behöver inte märkas förrän idéerna börjar ta plats.

Otydligheten kan också få en annan följd. Man börjar gissa. Håller sig till det invanda, avstår från något som kanske kräver för mycket utrymme. Till slut har man själv ritat en ganska snäv ram, trots att ingen uttryckligen har bett om den. Den syns inte, men begränsar ändå.

En ram kan alltså bli trängre av att ingen talar om var den går. En uttalad gräns går åtminstone att peka på. Man kan fråga vem som bestämde den och varför den fortfarande behövs. En anad gräns är svårare att ta upp. Kanske finns den bara i ens egen föreställning. Kanske har man förstått den alldeles rätt.

Jag vill fortfarande utmana kanterna och se målningar som fortsätter upp i taket. Barnets museum får gärna finnas kvar. Men vid ingången skulle jag numera kunna tänka mig en regel som jag faktiskt tycker om:

Här får vi måla på väggarna. Och om vi ska träffas där kan jag till och med gå med på ett klockslag.

Här kan du läsa fler kolumner av Maria Wetterstein.