Flyktighet och nåd
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En vän som är i färd med att lära sig svenska berättade om sina läsupplevelser. Jag blev nyfiken och hon berättade att hon läser deckare och poesi.
”Fantastisk kombination”, sa jag. Hon skrattade och jag fick vet vad hon läste och vi utbytte tips med varandra.
Sen sa hon: ”Du, jag läste i en bok om livet som flyktigt. Jag förstår uttrycket – livet är inte alltid fast. Vi äger det inte. Men det där ordet ’flyktigt’ – hör det ihop med mig, som flykting?”
Det blev ett långt samtal om livets flyktighet och livet som flykting. Jag hade inte tänkt så mycket på likheten och släktskapet i uttrycken. Flykten – svalornas flykts likhet med mamman från en krigshärjad stad. Utan packning. Svala och hon reser med lätt bagage. För att man kan. För att man måste.
Jag däremot, den dubbelt bofasta som vill resa lätt och just därför har dubbel uppsättning av det jag tycker mig behöva till vardags. Reser ganska lätt, men saknar nästan alltid något som befinner sig på fel ställe. Jag är inte så flyktig även om jag är rörlig.
Tankens vindlande flykt, den känner jag ändå till. Det där att vi kan tänka oss något annat än det som är för handen. Det som gör att jag kan vilja ta mig någon annan stans. Som gör att det är möjligt att fly inte bara bort men till något. Det som sätter oss i rörelse vare sig vi vill eller måste. Lekande flyktighet eller flykt som en allvarsam lek. Eller alls ingen lek.
Att lyfta blicken, ana konturer bakom nya horisonter. En mänsklig förmåga. Men flyktingens allvar gör att lättheten i tankeflykten landar med en existentiell tyngd. Flykten är inte okänd i bibelns berättelser eller poesi. Josef och Maria flyr till Egypten, medan Moses tar med sig folket därifrån. I Psaltaren sjunger David i psalm 139 om att vilja fly undan Guds blick, innan han erfar att han är omsluten på ett gott sätt var än han befinner sig. Ambivalensen i det flyktiga livet speglas också där.
Jag tar fast på detta att Guds ögon följer oss i det flyktiga och undflyende. När vi söker skydd, när vi vill förändring, när vi skapar nytt liv på nya platser. För att vi kan. För att vi måste. Lättheten och rotlösheten, men en stadig blick finns som man kan vila i. Om vi vågar tro att sådan är Guds blick. David stavar på det – lär sig lita till det.
Detta dubbla i livets flyktighet fick ett djup som jag inte fångat tidigare. Vår fjärilslikhet. Den som ska komma när larven mödosamt vävt sin kokong, som i väntan brister. Det som binder och tynger ges en lätthet. Fjärilens lätthet svävande till ett helt annat liv. Så som flyktingen längtar hem, men också bort, fast hem. När tyngden är där den ska vara och jag själv får vila mot en lättnad och nåd.