Känslan av obekvämhet är inte alltid dålig – ibland är den fruktbar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är alltid spännande att se sin forskning i tryckt form. Det finns en alldeles särskild njutning i att öppna en bok eller tidskrift och läsa sina egna ord.
Själva forsknings- och skrivprocessen kan vara tung och fylld av tvivel, osäkerhet, otillräcklighetskänslor och skam. De senaste åren har jag haft den goda turen att få skriva och tänka tillsammans med kolleger, vilket ofta underlättar processen.
Känslor kan vara en viktig del av forskningsprocesser, vare sig man varseblir det eller inte. Ibland kan det vara känslor som ilska, rädsla eller nyfikenhet som för forskare till att forska i någon viss tematik. Ibland kan känslor driva en mot vissa slutsatser, eller få en att undvika vissa tolkningar.
Som sångare och sångpedagog arbetar jag hela tiden med känslor. Jag tolkar olika musikaliska gester som rytm, melodi eller harmoni för att förstå vilka känslor musiken gestaltar. Det pedagogiska arbetet handlar om att skapa trygghet och varsebli känslor av oro, vilka kan vara som hinder för inlärningen eller det musikaliska uttrycket.
Därför känns det naturligt att även begrunda känslornas betydelse för forskningsprocessen, något jag gjort tillsammans med min musikforskarkollega Anna Ramstedt.
Den här veckan utkommer boken ”Music, Research and Activism” (Musik, forskning och aktivism), som redigerats av musikforskarna Kim Ramstedt, Susanna Välimäki, Kaj Ahlsved och Sini Mononen.
I vårt kapitel i boken skriver Anna Ramstedt och jag om våra egna olika positioner som forskare och musiker. Vi har reflekterat kring de manliga normer som vi mött inom den klassiska musiken. Vi har diskuterat känslor av utanförskap och obekvämhet och på vilka sätt dessa kan hjälpa oss att analysera och förstå sociala interaktioner.
Istället för att försöka skjuta bort skammen tänker jag mig att vi kunde normalisera obekvämhet och känslor av att inte förstå, för att skapa mer inkluderande och tryggare miljöer.
Innan jag började studera musik professionellt hade jag studerat genusvetenskap. Det skulle ha varit omöjligt för mig att studera musik på yrkesnivå om jag konstant haft mina ”feministiska glasögon” på mig.
Det skulle ha varit för plågsamt att lägga märke till varje erfarenhet av sexism eller uppmärksamma varje gång sjungande kvinnor antogs vara tillgängliga kroppar, inte hjärnor. Jag valde alltså att anpassa mig till normer, vilket lämnade känslor av obehag och ångest.
Känslor av obekvämhet kan vara analytiskt viktiga för forskningen. De kan hjälpa forskaren att stanna upp vid olika fenomen och lägga märke till normer och gränsöverträdelser.
Människors olika positioner i sociala interaktioner är ofta motstridiga och komplexa. Den klassiska musikens vita norm har på olika sätt gett oss privilegier och en känsla av att ”höra hemma” inom den klassiska musiken. I sin artikel ”Vithetens fenomenologi” konstaterar filosofen Sara Ahmed att vi ofta varseblir känslan av bekvämhet först i den stunden vi förlorar den.
Förenklat kunde vi säga att känslan av att vara bekväm kan peka på säkerhet och upplevelser av att bli sedd och hörd, medan känslor av obekvämhet kan vara kännetecknande för marginalisering, trakasserier eller nedtystande.
Stunden då dessa växlar kan vara betydelsefull. Sådana stunder kan fördjupa förståelser av genus och ras och göra oss medvetna om hur de samverkar inom musiken eller musikforskningen, eller mer allmänt i samhället.
Självreflexion kring vithet och genus kan öppna upp för mer komplexa förståelser av rasism och ett mer ansvarstagande förändringsarbete.
Insikten om vitt privilegium eller manligt privilegium kan ofta medföra känslor av skam, rädsla eller ilska. Istället för att försöka skjuta bort skammen tänker jag mig att vi kunde normalisera obekvämhet och känslor av att inte förstå, för att skapa mer inkluderande och tryggare miljöer – och potentiellt både bättre musik och bättre forskning.