Hur ska vi förstå ungas religiösa uppvaknande?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Kristen tro, och traditioner, har i stort sett setts som något bakåtsträvande och ont, något som vi bör frigöra oss från.
Hur hänger fenomenet att unga män de senaste åren blivit mera konservativa ihop med fenomenet att unga i allt högre grad söker sig till kristendomen?
Ofta talar vi om dessa fenomen som att de hör ihop, och det gör de kanske.
Men jag vill börja med att stanna upp och fundera över vad vi menar med ”konservativ” i dessa sammanhang. Termen verkar kunna betyda lite vad som helst, vilket skapar en hel del förvirring.
Jag ser fenomenet att unga män blir mera konservativa som en reaktion på att unga män har upplevt sig alienerade i samhällets utveckling.
Pia Heikkilä skrev i sin krönika om ungas religiösa uppvaknande i HBL 16 februari att kyrkan måste vara redo att ta emot de unga konservativa männen som kommer. Unga män som, enligt henne, kan vara marinerade i Andrew Tates, Elon Musks och Donald Trumps evangelium.
Det finns inte mycket som binder samman dessa tre män, och ännu mindre finns det som binder samman dem med den kristna tron. Alla fyra, Trump, Musk, Tate och Jesus ses ofta som konservativa influerare (beroende på kontext).
Det här skapar förvirring, och gör det svårt för oss att veta vad vi själva menar med termen. Jesus har nog inget gemensamt med Tates kvinnohatande, egocentrerade och självglorifierande livsstil, men ändå kan båda fångas under samma paraplybegrepp.
Jag ser fenomenet att unga män blir mera konservativa som en reaktion på att unga män har upplevt sig alienerade i samhällets utveckling.
De har funnit sig i en kultur där det som är maskulint alltid talats om med en negativ konnotation – något föråldrat och patriarkalt som vi ska frigöra oss från.
Jag vill inte säga något negativt om själva strävan efter jämlikhet, men retoriken som ofta använts har gjort att unga män ofta känt sig åsidosatta och osäkra på sin plats i samhället.
Det har funnits en hunger bland unga män efter något riktgivande. Det syntes tydligt när den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson blev lite som en rockstjärna bland unga män för snart tio år sedan.
Hans budskap handlade mycket om att ta personligt ansvar, tala sanning och att sträva efter det som är meningsfullt i livet – inte det som tillfälligt känns bra.
Visst kan vi se en del av bakgrunden till att män blir kristna som en fortsättning på den reaktionen. Men det som sker nu, handlar inte bara om unga män, också unga kvinnor söker sig till tron mer än tidigare, vilket tyder på att det är en annorlunda trend vi ser.
Många spekulerar i att orsaken är en allt mera otrygg värld. De globala kriserna, som de senaste åren avlöst varandra som en tv-serie som aldrig vill ta slut, gör att många söker en trygghet i religionen. Det här är säkert sant, men det finns andra intressanta aspekter att fundera på här.
Generation Z, som är den generation där fenomenet syns, är första generationen som växt upp i ett helt digitaliserat samhälle.
Vi som är lite äldre minns ännu en tid utan smarttelefoner, när man behövde vänta en vecka på att få se nästa avsnitt av tv-serien man följde – en tid där det var möjligt att vara uttråkad utan att sträcka sig efter den rektangulära underhållningsmaskinen i fickan.
De har också vuxit upp i ett samhälle där den tidigare generationerna i stor grad velat bli av med all religion. Kristen tro, och traditioner, har i stort sett setts som något bakåtsträvande och ont, något som vi bör frigöra oss från.
Kanske är det så att strävan efter mening i tillvaron, ett högre syfte med livet, blir mera trängande aktuellt för en generation som vuxit upp i en tid där ytlig tillfredsställelse och lätta dopamin-kickar är konstant närvarande, och där traditionen och religionen inte har haft samma riktgivande roll som tidigare (på gott och ont).