Nog med blodbad! – ”Hur ska såren någonsin kunna läkas i Mellanöstern?”

I Finland tog det tre generationer, 100 år, för såren efter inbördeskriget att någorlunda läkas.

Nog med blodbad! Så rubricerade brukspatronen, kammarherre Hjalmar Linder sin insändare i Hufvudstadsbladet den 25 maj 1918, där han opponerade sig mot de godtyckliga arkebuseringar och häktningar av röda som pågick i landet i inbördeskrigets efterdyningar.

Den röda galenskapen hade efterträtts av den vita terrorn, skrev Linder.

Om man hade lyssnat på Linder då kunde Finlands värsta humanitära tragedi ha undvikits. Under de följande sommarmånaderna avled 13 500 finländska män i fånglägren.

Men Linders insändare väckte ett ramaskri i vita kretsar. HBL:s redaktion svarade skarpt att rensningen måste göras grundlig om den ska ha avsedd effekt. Segrarna såg chansen att en gång för alla göra upp med sina motståndare.

Jag erinrar mig Linders ”Nog med blodbad” när jag försöker följa med den humanitära katastrof som idag utspelas i Gaza.

Israelernas styrkedemonstration där och den nu eskalerade konflikten med Iran väcker applåder i vida kretsar också hos oss.

Vill man vara cynisk kan man dra paralleller till Europa midsommartiden 1941, då Nazityskland imponerade många med sina styrkedemonstrationer mot kommunismen.

Hitler inledde sin ”Operation Barbarossa” den 22 juni 1941 förvissad om egen styrka och sovjetarméns svaghet. ”Vi gå till kamp för att göra slut på ett evigt hot”, rubricerade HBL sitt referat av president Rytis tal till finländarna några dagar senare.

I Mellanöstern försöker israelerna nu göra slut på hotet från Hamas och är på god väg att samtidigt utplåna Gaza, även om de inte lika offentligt som Trump visionerat om en framtida riviera utan palestinier där.

Israel angriper samtidigt sin antagonist Iran i förebyggande syfte.

I skrivande stund frestas tydligen också USA att ingripa för att slå ut den förhatliga regimen i Iran, det land som fram till 1979 var USA:s starkaste stöd och viktigaste allierade i den turbulenta regionen.

Uppenbarligen tror man nu att regimen i Iran är tillräckligt försvagad för att ett slutligt dråpslag ska vara möjligt.

Spåren efter USA:s och västvärldens andra försök att inrätta regimer i deras smak i Irak, Afghanistan, Libyen mm avskräcker. Den snöpliga, kaotiska reträtten från Afghanistan avfärdas långt med en axelryckning. ”Det talar vi inte om”.

Man slås av den överraskande kompakta tystnad finländsk samhällsdebatt och brist på analys i våra medier av hur det gick som det gick med också Finlands betydande insatser för att införa västerländskt styre i Afghanistan.

Kanske vi borde reflektera över det, för att ta lärdomar för framtiden?

Hjalmar Linder skrev 1918 att de vitas åtgärder ”grundar ett hat som icke släcks under generationer”. Han blev sannspådd. I Finland tog det tre generationer, 100 år, för såren efter inbördeskriget att någorlunda läkas.

Men hur ska såren någonsin kunna läkas i Mellanöstern?

Det hat som Israel sått hos de palestinier som först flytt, därefter i 25 år levt under ockupation fram till ett kort självstyre på 1990-talet, sedan i mer än ett årtionde genomlevt en blockad innan dagens ödeläggelse och utsvältning – hur många generationer kommer det att ta att komma över det?

Eller hur ska de israeler som i tre generationer levt i rädsla för palestinska gerillaattacker och terrordåd, och har lärt sig att militär styrka och våld är det som garanterar dem säkerhet och trygghet, hur ska de kunna samsas med palestinier i samma stat?

Förvisso finns det röster både i Israel och Palestina som talar om fred och försoning. Men hökarna på bägge sidor blir allt fler, och bitterheten ökar, ju mer blod som spills.

Moderata röster tystas ofta ner. HjaImar Linder begick socialt självmord i Finland med sin insändare. Han måste sälja alla sina egendomar här och lämna landet. Finlands en gång största jordägare slutade sina dagar, utblottad, för egen hand i Marseilles år 1921.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.