Egentligen vet jag ingenting om meditation
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har försökt meditera tidigare. På kvällarna blev man indoktrinerad med någon död gurus filosofier – som inte fick ifrågasättas. Mitt sinne var vidöppet, som en oskriven bok.
Jag försökte delta i en veckolång meditationsretreat för några år sedan. Telefoner, nycklar, pengar och sånt togs om hand och låstes in i ett skåp. Det kändes genast ganska hard core. Jag var ivrig att sätta igång.
Vi bodde i en röd barack ute på svenska landsbygden. Små rum med våningssängar. Förbjudet att tala. Men innan vi började tiga, pratade vi lite.
En rumskompis var där för att flickvännen deltagit, och genomgått någon sorts metamorfos. Hon hade slutat dricka vin, steg upp tidigt, mediterade, och hade många nya åsikter.
En annan ville bli lika cool som sin mediterande kollega, och kunna hålla sig lugn i alla situationer trots stress och press.
Hur jag än satt och andades i mitt inre mörker, kom jag ingen vart.
Själv hade jag länge varit nyfiken på att djupdyka i meditation, eftersom jag visste att effekterna kan vara väldigt positiva. Vad jag behövde var en kickstart för att komma igång.
Första dagen knäppte jag av helt, och sveptes in i ett tinglande tomrum.
Mitt medvetande seglade. En kombination av stjärnhimmel, sprakastickor, och känslan av domnad vävnad som vaknar. Härligt!
Jag trodde att jag blivit upplyst, nått nirvana, eller nåt i den stilen. Sen blev den där känslan något sorts mål – och då sket det sig.
Hur jag än satt och andades i mitt inre mörker, kom jag ingen vart. Jag blev däremot märkligt medveten om olika kroppsdelar. Bland annat näsborrarna, tänderna, överläppen och hur förbannat obekvämt det var att sitta hela tiden.
Min kontorsmisshandlade kropp ville, eller kunde inte, med lotusställningen.
Måltiderna blev en väldigt sensorisk upplevelse. Till och med ögonkontakt var förbjudet, så man satt och stirrade i matsalsväggen, eller i bordet. Medvetandet riktades mot smakerna. De blev enorma.
Jag hade aldrig tidigare lagt märke till hur kallt vatten verkligen känns, när det rinner ner i kroppen.
Myntateet var nästan överväldigande, som ett fullskaligt kosmos.
Jag hade aldrig tidigare lagt märke till hur kallt vatten verkligen känns, när det rinner ner i kroppen.
Men vi fick inte motionera, och sittandet började göra ont. Salen var unken och kall, mättad av tarmgaser och veganmat-andedräkter.
På kvällarna blev man indoktrinerad med någon död gurus filosofier – som inte fick ifrågasättas. Mitt sinne var vidöppet, som en oskriven bok.
Det kändes som att jag riskerade bli helt hjärntvättad. Jag blev rädd. Misstänkte en dold agenda. Behövde skydd. Jag låg vaken en hel natt, varm av ilska.
På fjärde dagen rymde jag.
Men något hade hänt med mig. Jag var lugn och glad. Talade med främlingar som om de vore gamla vänner, hade t.ex. knytkalas tillsammans med en okänd tant i Vikingterminalen. Hjärnan hade helt klart kopplat i nya banor.
Jag försökte fortsätta praktisera, men kom av mig. Köpte en bok. Har läst halva. Har försökt lite nu och då.
Men… det är svårt att få tag på det, trots att jag har läst vetenskapens rön: meditation sänker kortisolnivån, förbättrar koncentration, lindrar ångest och depression, ökar känslor av välbefinnande, ökar självinsikt (och leder till bättre beslutsfattande).
Dessutom blir blodtrycket lägre, sömnen bättre, och smärta lättare att uthärda.
Hjärnans plasticitet ökar, vilket gynnar inlärande och minne.
Men som sagt, egentligen vet jag inget om meditation, för om jag verkligen visste – då skulle jag väl meditera dagligen? Eller? Har jag rest en skyddsbarriär?
En vän gick i kloster för att meditera. Han klosterhoppade i åratal, satt sönder sin höft, förstörde sin fysik, missade familjebildningsfönstret och är fortfarande lika vilsen.
Ouch! Lite skraj är jag, men när jag började denna kolumnserie bestämde jag att jag ska praktisera allt själv. Så nu börjar jag.
Det stöder mina livsmål. Jag sätter in fem minuter per dag som mål på Habit-appen.
Liten början. När jag fått in det, kan jag öka. Är du med?
Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.