Att återställa förtroendet

Enkäter visar gång på gång att vården ses som den viktigaste frågan i vår vardagen. God vård skapar trygghet, och i dagens läge prövas den tryggheten av den kontinuerliga förändring som de nya välfärdsområdena genomlever. Det visar flera undersökningar. Det är en signal vi måste ta på allvar.

I välfärdsområdena behövs en balans mellan arbetsro och en kontinuerlig utveckling av service och tjänster.

Att återupprätta förtroendet för vården kräver konkreta åtgärder. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de som faktiskt använder social- och hälsovårdstjänsterna i stor utsträckning är nöjda med den vård de får – det är en styrka vi ska värna om.

För de flesta av oss är det avgörande att bli sedda och hörda när vi söker vård – att våra problem tas på allvar. Ändå visar siffror från 2024 att var fjärde person som behövt läkartjänster har upplevt att de inte fått tillräcklig hjälp i förhållande till sina behov.

När man möter olika läkare eller vårdare vid varje besök är det lätt att känna att ingen har helhetsbilden – och att man gång på gång måste börja om från början.

Därför har vi i SFP länge arbetat för att införa egenläkarmodeller. Egenläkare – eller husläkare – handlar främst om kontinuitet. Det handlar om att du vet vem din läkare är, och att ett fast vårdteam tar ett långsiktigt ansvar för din vård. Målet är tydligt: bättre tillgång till vård och en mer sammanhållen vårdprocess.

Forskning och erfarenhet visar entydigt att egenläkarmodeller fungerar. När samma läkare känner till både din livssituation och din vårdhistoria blir vården tryggare, mer effektiv och ofta mindre byråkratisk.

Samtidigt kan kostnaderna minska. Att satsa på egenläkarmodeller är därför inte bara en organisatorisk reform – det är en investering i ett människofokus och i förtroende.

Det är sällan man hittar lösningar som löser flera problem samtidigt: egenläkarmodellen ger inte bara bättre vård, utan kan också bidra till att öka branschens dragningskraft och därigenom lindra personalbristen, en annan fråga som vi inom SFP har lyft fram.

Långsiktiga relationer skapar dessutom bättre förutsättningar för helhetsorienterad vård och ökar upplevelsen av meningsfullhet och självständighet i arbetet.

Modellen ger också goda möjligheter att stärka de språkliga rättigheterna. När patienter och vårdpersonal kan mötas på samma språk förbättras både kvaliteten och tryggheten i vården. Det känns som en nästan barnsligt enkel lösning: koppla samman läkare med patient. Se till att kontakten hålls, och många problem försvinner.

Inom regeringen arbetar vi målmedvetet för att främja egenläkarmodeller, och 40 miljoner euro har reserverats för att utveckla dem.

Det är också glädjande att se att alla välfärdsområden nu har ansökt om statsunderstöd för att utveckla egna vårdteam, husläkarmodeller och yrkesutövarmodeller. Beslut om finansieringen väntas i början av maj.

För att egenläkarmodellen ska bli verklighet behöver vi samtidigt säkerställa tillgången på läkare inom den offentliga sektorn. Trots att bristen har minskat något saknas det fortfarande omkring 700 läkare och tandläkare i välfärdsområdena.

Därför är det nödvändigt att öka antalet studieplatser inom läkarutbildningen – något regeringen redan delvis har åtgärdat genom att utöka antalet nybörjarplatser med över 70.

Vi i SFP vill också stärka den svenskspråkiga läkarutbildningen. Ett sätt skulle vara att utreda möjligheterna till ett fördjupat samarbete med Sverige inom ramen för våra nuvarande medicinska fakulteter.