Servicenätet får inte självt skapa den befolkningsminskning som det bygger på
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Varhas fullmäktige kommer under hösten att ta ställning till välfärdsområdets servicenätsplan och den långsiktiga visionen. Besluten kommer att påverka vardagen för invånarna i hela Egentliga Finland under många år framöver.
Jag anser att diskussionen måste föras utifrån mer än ekonomi, befolkningsprognoser och patientvolymer. Särskilt i skärgården och på glesbygden måste vi fråga vilka konsekvenser servicebesluten själva får för befolkningsutvecklingen.
Varha utgår naturligt från den förväntade befolkningsutvecklingen. Men en prognos är inte en naturlag. Den påverkas också av de beslut vi fattar.
Om servicen i skärgården kontinuerligt koncentreras till större centra kan följden bli en självförstärkande spiral:
befolkningsprognos → koncentrering av service → osäkerhet om servicens framtid → utflyttning av arbetsföra och barnfamiljer → minskande befolkning → nya argument för att minska servicen.
Detta bör inte betraktas som oundvikligt.
För en barnfamilj som överväger var den ska bo är frågan inte bara vilka tjänster som finns idag, utan också vilka som finns kvar om tio eller tjugo år. Finns vårdcentralen kvar? Finns äldreomsorgen? Kan man få vård på svenska? Vad händer när de egna föräldrarna blir gamla?
Om svaren blir allt osäkrare kan flytt till ett större centrum framstå som det tryggare alternativet – även för dem som egentligen vill bo kvar i skärgården.
Därför måste vi också fråga:
Hur påverkar förändringarna i servicenätet själva befolkningsutvecklingen?
Jag motsätter mig inte all koncentrering. Det är rimligt att koncentrera sådan akut och specialiserad sjukvård där tillräckliga patientvolymer, kompetens och beredskap krävs. Men akut sjukvård och långvarig vård och omsorg är två olika saker.
Om en patient behöver några dygns akut vård kan en större enhet vara en bra lösning. Situationen är en annan när det handlar om en mycket gammal och multisjuk person som behöver vård och rehabilitering under flera veckor, eller om palliativ vård eller heldygnsomsorg behövs.
Då blir närheten till hemmet, de anhöriga, det egna språket och den bekanta miljön en del av vårdens kvalitet.
Detta är särskilt viktigt i skärgården. Avstånd mäts inte bara i kilometer. Färjor, förbindelsebåtar, väderförhållanden och anhörigas möjligheter att besöka en närstående måste beaktas.
Inte heller kan hemvård och hemsjukhus alltid ersätta lokala tjänster. Om trafikförbindelserna begränsar möjligheten att ge vård i hemmet måste detta beaktas när servicenätet planeras.
För en äldre person med svenska som modersmål räcker det inte heller att servicen formellt är tvåspråkig. Möjligheten att faktiskt kommunicera med vårdpersonalen på sitt eget språk är en del av tryggheten och vårdens kvalitet.
När Varha använder den förväntade befolkningsminskningen som argument för att koncentrera service borde man samtidigt visa hur man har bedömt den motsatta effekten: risken att den försämrade servicen i sig påskyndar utflyttningen.
Vi borde alltså inte bara fråga:
Hur anpassar vi servicen till den befolkning vi förväntar oss att ha om tio år?
Vi borde också fråga:
Vilket servicenät behöver vi för att människor ska vilja bo kvar här om tio år?
Servicenätets uppgift är inte bara att anpassa sig till befolkningsutvecklingen.