Generalstrejk!

Vi talar ofta om polarisering som ett nytt samtidsproblem, men händelserna 1926 visar hur snabbt samhällsfreden kan ändras från latent spänning till fullt krigsläge.

För hundra år sedan pågick en av de bittraste strejkerna i brittisk historia. En minut före midnatt den 3 maj 1926 inleddes generalstrejk. Inget liknande hade ägt rum sedan 1842 – och aldrig därefter.

Generalstrejken utlystes av Trades Union Congress (TUC) ledning i ett försök att förhindra lönesänkningar och försämring av kolarbetarnas arbetsvillkor. Totalt strejkade 2,5 miljoner arbete. Landet var lamslaget.

Vi talar ofta om polarisering som ett nytt samtidsproblem, men händelserna 1926 visar hur snabbt samhällsfreden kan ändras från latent spänning till fullt krigsläge. Den konservativa eliten höll inte tillbaka i sin motreaktion.

Winston Churchill stod i spetsen för en ny statlig propagandatidning, British Gazette, som direkt jämförde strejken med första världskriget. De strejkande arbetarna likställdes med den tyska fienden.

Generalstrejken målades upp av den konservativa statsledningen som en attack mot staten, ledd av ett kriminellt gäng förrädiska socialister. Det moderata socialdemokratiska partiet Labour utgjorde den största maktfaktorn för vänstern, men i stridens hetta konstruerades en fiendebild av vänstern med hjälp av en alltför bekant polariserande logik.

Först tolkades socialdemokraterna som socialister/syndikalister, som därmed egentligen kunde ses höra ihop med kommunismen/anarkismen; det vill säga strejken fjärrstyrdes av bolsjevikerna i Moskva.

Trots att det brittiska kommunistpartiet enbart hade ett par tusen medlemmar – och trots alla inre motsägelser i den polariserande logiken – blev det en bärande linje för statens kritik.

I Finland rapporterade alla större dagstidningar om generalstrejken med slående huvudrubriker.

Till exempel HBL återgav Daily Mails artikel som påstod att en generalstrejk inte är en industriell aktion, utan en revolutionär rörelse ”avsedd att åsamka stora skaror oskyldiga människor lidande”, en oacceptabel aktion som “måste bekämpas med alla medel, vilka stå samhället till buds” (HBL 4.5.1926).

Åbo Underrättelser upprätthöll en mer balanserad bild, men här belystes också hur strejken kunde påverka den finländska exporten. England utgjorde nämligen den största köparen av finländska trävaror och smör (ÅU 4.5.1926).

Även ÅU citerade premiärminister Stanley Baldwins uttalande från British Gazette där han påstod att ”generalstrejken är ett hot mot parlamentet, och är en väg till anarki och ruin.” (ÅU, 8.5.1926).

I Finland har vi upplevt tre generalstrejker under historiens gång – 1905, 1917 och 1956 – men minnet av 1905 års storstrejk dominerar minnesbilderna då aktionen var sammanbunden med kampen mot förryskningen och har därmed ihågkommits som en fosterländsk handling. Strejken 1917 var däremot ett revolutionärt förspel till inbördeskriget 1918, medan 1956 var en klassisk kamp om löner och arbetsvillkor.

Den brittiska generalstrejken 1926 avblåstes efter nio dagars strid då TUC gav upp utan villkor. Fackföreningsrörelsens kassaskrin var mer eller mindre tömda och arbetsgivarsidan hade klarat sig tack vare frivilligarbetare (strejkbrytare).

Trots det bittra slutet på kampen för kolarbetarna 1926 finns det slående minnen om hur arbetare agerade unisont för de svagas räkning.

Jag hade nyligen äran att hålla keynote-föredraget vid generalstrejkens 100-årsjubileumskonferens vid Newcastle University där jag berättade om den internationella solidariteten som väcktes av generalstrejken. Kanske en av historiens nycker att en finländsk forskare ansågs bäst lämpad för denna uppgift, men förklaringen kan härledas till min doktorsavhandling i allmän historia vid Åbo Akademi.

Den globala solidaritetsrörelsen sammanstrålade 1926 i Berlin, men på grund av nazisternas maktövertagande 1933 flyttades rörelsens hela arkiv till Moskva. Där kunde jag konsultera materialet under 2010-talet, men som sedan 2022 är otillgängligt för västerländska forskare.

I Storbritannien har minnesarbetet varit imponerande. Fackföreningsrörelsen har i år tagit initiativ för att popularisera och bearbeta historien bland annat genom att skapa en interaktiv karta och ge ut en rikt illustrerad antologi.

Trots det bittra slutet på kampen för kolarbetarna 1926 finns det slående minnen om hur arbetare agerade unisont för de svagas räkning, hur man runt om i världen förstod att denna kamp var betydelsefull, och hur man därmed har förevigat kolarbetarnas slagord: ”Not a penny off the pay, not a minute on the day”.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.