Den svåra freden – och behovet av en god vilja

Agrell klargör det stora militärpolitiska spelet ovanifrån. Det känns befriande.

Wilhelm Agrell är professor emeritus i underrättelseanalys vid Lunds universitet och känd i medierna som krigshistoriker. I sin bok ”Den förlorade freden” (2026) drar han upp huvudlinjerna allt från Napoleonkrigen till Ukrainakriget. Det är en analys av det stora spelet. Krig utbryter dels genom en naturlag, dels genom ett konglomerat av olika handlingar och händelser som obönhörligt leder till storskalig väpnad konfrontation. Hans slutord är isande:

”Vi lever i en tid för krig, inte de små krigen i periferin utan det stora rasande kriget –––Men det kommer också en tid sedan, en tid att samla spillrorna och på nytt börja bygga en fredsordning, tillfällig och antagligen lika bräcklig som alla tidigare.”

De stora krigen avslutas i krigströtthet och en tanke om att aldrig mera. Men efter en tid samlas krafterna och tillvaron normaliseras. Fredsslutens orättvisor blir tydliga. Säkerhet och försvar blir oantastliga politiska argument. Under ytan blir den psykologiska gränsen till krig suddig.

Som fredsvän blir man förstämd men inte helt och hållet. Agrells säkerhetspolitiska analys är naturligtvis västeuropeiskt grundad men välgörande saklig. I en militärpolitiserad omvärld rör sig diskussionen annars tryggt inom det egna lägret och en demonisering av fienden är självklar. Agrell klargör det stora militärpolitiska spelet ovanifrån. Det känns befriande.

Det som inte ryms med är förstås de krigförande ländernas inre motsättningar och interna propaganda. Att en människa ska offra sitt liv eller kallblodigt (?) döda en fiende, faller utanför en makroanalys. Likväl är det faktorer som påverkar krig och fred.

Ukrainakriget ses som en konflikt som det ligger i stormakternas intresse att begränsa. Å andra sidan talar Agrell för ett mera samlat europeiskt agerande.

Det är med en viss lättnad och förtröstan jag stiger ned från krigsanalytikerns höga torn. I min och många tystas värld är krig inte ett nödvändigt ont lika lite som en fred garanteras av en stark militär ordning. Om vapenarsenalen är maximal och det öppna samtalet minimalt, då behövs det bara en mindre incident eller ett tekniskt fel för att en militär konfrontation iscensätts. Slutresultatet är oförutsägbart.

Vad vill då en fredsrörelse som inte accepterar Agrells nedstämmande profetia? Några självklarheter: Ett starkt FN, konfliktlösning genom analys, diplomati och diskussion, gemensamma internationella evenemang, begränsning av konflikter, allmän nedrustning, förbud mot kärnvapen, grannsämja och gränskontakt, gemensamt ansvar för miljö, teknik (AI) och framtid. Och framför allt en god vilja.

Det militära spelet kör över människan och resultatet kan avläsas i Agrells analys.

Wilhelm Agrell: Den förlorade freden – Europas säkerhetspolitiska misslyckanden. 2026. Historiska media. Lund.

Här kan du läsa fler kolumner av Leif Höckerstedt.