Att leva i frågorna - ”“Vet du vad du ska göra i morgon?”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Frågan kom från min förman under min första dag på mitt nya arbete. Jag svarade ja. Inte för att jag visste hur dagen skulle se ut eller vilka svar jag skulle hitta, utan för att jag visste att jag hade flera frågor än svar. För mig räcker det ofta.
Vi lever i en tid då vi bär omkring på svaren i våra fickor. Aldrig tidigare har det varit så enkelt att få veta. Men kanske har det samtidigt blivit lättare att glömma att de viktigaste frågorna sällan handlar om att hitta rätt svar snabbt. De handlar om att förstå vilka frågor som egentligen är värda att ställa.
Frågorna gör något med oss. De avgör inte bara vilka svar vi hittar, utan också vad vi över huvud taget lägger märke till.
Hur hjälper vi unga att hitta glädjen i läsning? Vad betyder bildning i en tid då information finns överallt? Hur utvecklar vi undervisningen när världen förändras snabbare än styrdokumenten hinner med?
Jag hoppas att mitt arbete kommer att handla om frågor som ingen ännu kan svara på. Frågor för vilka svaren måste växa fram mellan människor.
Det är betydligt tryggare att luta sig mot det invanda eller att hålla fast vid den första lösning som verkar fungera. Men utveckling börjar sällan där säkerheten är som störst. Det kräver mod. Den börjar när någon vågar säga: Tänk om det finns ett bättre sätt? Och den fortsätter när vi orkar stanna kvar i den frågan lite längre, även när det vore frestande att nöja sig med det första svaret. Det kräver tålamod.
Frågorna gör något med oss. De avgör inte bara vilka svar vi hittar, utan också vad vi över huvud taget lägger märke till.
Som lärare har jag många gånger sett hur det vi väljer att bedöma också påverkar vad studerande väljer att lägga sin energi på. Det vi mäter blir det som upplevs viktigt. På samma sätt formar de frågor vi ställer vårt sätt att se på världen. Frågar jag hur jag snabbast blir klar med en uppgift kommer jag att upptäcka andra lösningar än om jag frågar hur den kan bli bättre. Frågar jag hur vi alltid har gjort riskerar jag att missa det nya. Frågar jag i stället vad vi ännu inte har förstått öppnas ett helt annat landskap.
Utvecklingsarbete kan aldrig reduceras till en ensam expert eller en smart algoritm. Nya tankar uppstår oftast i mötet mellan människor. När någon ställer en fråga som ingen hade tänkt på. När någon annan vågar invända. När en tredje ser ett mönster som de andra har missat.
Det är också därför oliktänkande är så värdefullt. Den som invänder gör inte nödvändigtvis motstånd. Ibland hjälper invändningen oss att upptäcka det vi själva blivit blinda för. De bästa samtalen är inte de där alla tycker lika, utan de där olika perspektiv får brytas mot varandra med respekt.
De mest intressanta frågorna kräver människor som vågar tänka högt, lyssna noggrant och ändra sig när ett bättre argument dyker upp. Jag hoppas att jag aldrig blir så förälskad i en egen idé att jag slutar vara nyfiken på någon annans.
Därför har jag alltid har tyckt om litteratur. De berättelser som har stannat kvar hos mig längst är sällan de som har gett mig tydliga svar. De har lärt mig att stå ut med det komplexa lite längre, att se fler perspektiv och att leva en stund till i det som ännu inte har något självklart svar.
Det är lätt att tro att ett nytt arbete handlar om att så snabbt som möjligt hitta svaren. Jag hoppas att jag inte skyndar för fort. För det som lockade mig hit var inte svaren. Det var möjligheten att få leva mitt i de frågor som fortfarande är öppna.
Här kan du läsa fler kolumner av Maria Wetterstein.