Ett slag mot finlandssvenskheten?

Skolåret har kört igång. Sommarens snackis har varit undervisningsministerns provballong om sommarlovets tidpunkt.

Stämplingen av vårt sommarlov i juni som ett ryskt eller vitryskt system får man hoppas att var en rötmånadshistoria.

Vi visar väl inte solidaritet med Ukraina genom att apa efter deras västliga system att fira sommarlov i augusti?

Tyvärr har lovtiderna överskuggat diskussionen om läsning och skolans läromedel. Insikten om vart digitaliseringsivern fört den uppväxande generationens läsförmåga fick under fjolåret pendeln att svänga från skärm till tryckta böcker också i Finland.

I Sverige har man lagstiftat om användning av tryckta läroböcker. Det kunde behövas också i Finland, där vi fokuserat på mobiltelefonerna och helt låtsas vara omedvetande om hur mycket annat än skolarbete som kan göras på datorerna under lektionstid.

På läromedelssidan har det nu varit tyst – en digi-språngarnas uppehållande strid?

Läsförmåga och mediekonsumtion går hand i hand. Personligen har jag nog i sommar saknat en daglig innehållsrik finlandssvensk tidning med nyhetsmaterial i handen till morgonkaffet. Lyckligtvis finns det sådana på finska.

Papperstidningarnas och de tryckta böckernas dödsmarsch har länge orkestrerats av olika samhällsaktörers digitaliseringsiver. Processen har stötts av ett vinstjagande börsbolags höjda distributionskostnader och -problem.

Att papperstidningen gjorts till en lyxvara för rika är väl i grund och botten samma i-landsfenomen som i vinter ger oss importerade frysta blåbär, eftersom det i brist på utländska slavarbetare blivit för dyrt att plocka bären i våra egna skogar?

En tryckt dagstidning som delas ut först flera dagar efter utgivningen uppfattas knappast som så värst attraktiv. Så fostras läsarna till önskvärd skärmläsning.

Många tidningar har i praktiken försvunnit från det finlandssvenska medielandskapet när de övergått till digitalt format. Andra har blivit veckotidningar eller vill ha betalt för ett urvattnat innehåll där hälften av sidutrymmet upptas av till exempel en intetsägande bild på ett vinglas istället för av text. Semesterfilosofen i mig undrar i stillhet vilka följder utvecklingen ska få för vår finlandssvenska identitet?

Till fackanslutna lärare dimper tidningen Läraren ner i postlådan varannan vecka under läsåret. Dess viktigaste funktion är att utgöra en sammanhållande länk i det finlandssvenska skol- och utbildningsfältet. Skulle någon läsa den, om den bara fanns någonstans på nätet?

Just sådana sammanhållande faktorer – liksom musikfestivaler eller Stafettkarnevalen – är så viktiga för en minoritet.

Därför var det med sorg i hjärtat jag i sommar läste hur en av finlandssvenskhetens centrala stöttepelare nu också tycks ta digisprånget. Årets Svenska folkskolans vänners tryckta årsbok, som utkommit sedan 1886, blev den sista.

Förutom olika folkbildande artiklar har dess minnesrunor över kända profiler utgjort en “kavalkad över finlandssvenskheten”. Den årliga samlingen av nekrologer har erbjudit ett enastående brett perspektiv på finlandssvenskheten genom presentationen av livsverk och kulturliv över hela regionen från Karleby till Kotka.

Nu är det slut med det.

I framtiden hittas nekrologerna på en webbplats. Vem tror man ska hitta till den? Jo, möjligen om man vill söka upp en vän eller anhörig, men det sammanhängande breda finlandssvenska läspaketet finns inte mer. Men kanske webbnekrologerna kan servera AI med relevant material?

SFV har också lanserat en webbplats om lärande och pedagogik. Men jag undrar om det inte vittnar om en övertro på webbens genomslagskraft om man räknar med att de förtjänstfulla artiklarna i flödet av tusentals andra ska nå en väsentlig del av den tilltänkta publiken.

Kulturgärningen att ge ut biografier över finlandssvenska personer fortsätter lyckligtvis ännu i tryckt form. Men hur länge till?

I årsboken påstår sig SFV “förvalta sitt bildningsuppdrag genom att förnya”. Många andra samhällsaktörer har sagt sig utveckla, när de i själva verket avvecklat.

I semesterhängmattan hoppas jag bara att jag inte läst inledningen av ännu en minnesruna över en central finlandssvensk identitetsbildare.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.