Känslor i forskningen – en reflektion på kolumnen om personlig forskning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är ett mänskligt behov att lyckas med det vi håller på med. Forskarna är inga undantag. Vem som helst som gör något kreativt som tar flera år i anspråk har känslor med i det man gör.
Jag läste Andreas Otterbecks utmärkta kolumn i Åbo för några veckor sedan. Han ställer frågan om en forskare får ha känslor i sin forskning?
I hans fall handlar det om djur och natur, han följer dagligen olika fågelindivider och ser hur de klarar sig eller inte under olika omständigheter. Han ser också hur naturskyddet gynnar vissa arter på bekostnad av andra.
Jag har också länge funderat på hur forskningen påverkas av olika yttre och inre faktorer. I mitt jobb som universitetslektor i kemi tar jag del av forskning som sällan väcker några större känslor.
En forskare kan t.ex. ha utvecklat ett katalytiskt material som försnabbar en kemisk reaktion. Det tar många år att ta fram och testa sådana material och att få se den implementerad i en industriell process.
En annan forskare har studerat bildningen av kväveoxider i en förbränningsprocess. Forskaren kunde reducera antalet reaktioner i modellen från 371 till endast 5 men lyckades ändå beskriva kemin med nästan samma precision.
Det är ett mänskligt behov att lyckas med det vi håller på med. Forskarna är inga undantag. Vem som helst som gör något kreativt som tar flera år i anspråk har känslor med i det man gör.
Det är en etiskt viktig princip att presentera resultaten från alla mätningar, inte bara de som ”ligger på linjen”.
Men forskarens roll och heder är ändå att tolka forskningsresultat så objektivt och opartiskt som möjligt. Många vetenskapsgrenar har fördelen att forskningsdata är kvantitativ, det vill säga utgörs av mätningar av storheter mot kända enheter.
Ändå kan det vara frestande att framhålla resultat som stöder hypotesen och att inte visa de resultat som visar motsatsen. Det är en etiskt viktig princip att presentera resultaten från alla mätningar, inte bara de som ”ligger på linjen”.
Tidigare i höst tog jag del av demokratiforskningen vid Åbo Akademi. Där ställer man sig frågan i vilken mån forskningen ska bidra till att stärka demokratin i samhället.
I en tid när demokratin hotas och många länder i världen går mot auktoritärt styre, ska inte demokratiforskningen ta fram nya sätt för demokratin att fungera?
Om vetenskap och aktivism blandas samman är risken stor att konklusionen redan är färdigformulerad innan vi behandlar resultaten från våra experiment.
Ett annat framgångsrikt ämne vid Åbo Akademi är miljö och marinbiologi. Det är säkert svårt att inte bara studera miljön utan att också vara en politisk aktör för naturskyddet.
Men när akademiska ämnen uppmanar till aktivism bland sina studerande, lärare och forskare finns en orsak att bli orolig för att den objektiva forskningen lider.
I grundkurserna presenterar vi den vetenskapliga metoden för våra studerande. I den ingår observation, hypotes och experiment som självklara moment.
Observationen kan vara kvantitativ eller kvalitativ. En mätning, till exempel volymen är 2,3 ml, är kvantitativ men kvalitativa observationer som att ”vätskan är grön” är lika viktiga.
Observationen är din data, alltså det vi kallar för fakta. Den innehåller olika grader av mätfel, men kan aldrig avfärdas som ogiltig om inget uppenbart misstag har begåtts.
Hypotesen däremot är ett försök att förklara observationen, som svar på frågan varför någonting sker eller inte sker. Flera testade hypoteser kan leda till en ny teori, en större förklaringsmodell för hur naturen, samhället eller människan fungerar.
För att testa hypoteser och pröva hur väl teorier beskriver verkligheten skapar forskare experiment vars resultat bekräftar eller förkastar teorin.
Om vetenskap och aktivism blandas samman är risken stor att konklusionen redan är färdigformulerad innan vi behandlar resultaten från våra experiment.
Det är ovetenskapligt att söka fakta som stöder en färdig konklusion. Vi måste formulera konklusionen på basen av all tillgänglig information.
Här kan du läsa fler kolumner av Johan Werkelin.