”Jag är livrädd för att svika den version av mig själv som lovade att bli mer”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag vill komma in i historieböckerna. Inte som ett eko, inte som han som "bidrog" eller han som "försökte". Jag ska vara den som lyckas. Jag ska bänka 200 kilo, jag ska hitta ett sätt att motverka klimatförändringarna, jag ska doktorera och en dag ta emot ett Nobelpris.
Det finns något fult i att säga det högt. Man ska hålla nere sina ambitioner och linda dem i ödmjukhet för att de ska accepteras. Man ska bara "göra sitt bästa", man ska rycka på axlarna och inte bry sig. Gud förbjude att man faktiskt skulle försöka. Usch.
Tänk på alla som skulle ha kunnat uppnå något mer, men som aldrig pressade sig tillräckligt för att ta reda på hur långt den förmågan sträckte sig.
Jag vägrar göra det. Om jag dör fattig vid sidan av gatan om fem år i jakten på mina mål, så är det ett tusen gånger vackrare slut än att ruttna bort i en kontorsstol under de kommande femtio, medan jag väntar på en pension jag aldrig bad om.
Jag hatar när någon säger att huvudsaken är att man har roligt. Som om livet vore en lek med testförsök. Det spelar roll. Tänk på alla som skulle ha kunnat uppnå något mer, men som aldrig pressade sig tillräckligt för att ta reda på hur långt den förmågan sträckte sig.
Tänk på hur många genombrott som aldrig hände. Tänk på hur många böcker som aldrig skrevs, hur många problem som aldrig löstes, för att någon bestämde sig för att ”lagom bra” var tillräckligt. Det skrämmer mig mer än att misslyckas.
Det här problemet börjar i hur vi pratar med varandra. I hur en förälder säger ”huvudsaken är att du deltog” när barnet kom sist i en tävling. I hur en lärare säger ”bra nog” när en elev underpresterar. I hur en kompis säger ”det spelar ingen roll” när det faktiskt gör det. Det är en björntjänst lindad i tomma ord.
Det här leder också till att vi aldrig tar språnget. Vi vågar inte skicka texten, starta bolaget eller ställa den avgörande frågan, för tänk om det misslyckas. Men ingen frågar sig: Tänk om det lyckas? Tänk om det faktiskt går. Tänk om den snällaste saken vi kan göra för varandra är att säga sanningen: att du kan mer, att det finns mer, att det är värt att kämpa för?
Kanske har jag fel. Kanske är det naivt att vilja så mycket. Men jag har aldrig hört någon på dödsbädden önska att de siktat lägre.
Men beröm betyder inget när man inte är nöjd.
Folk runt mig ser mina framsteg. De säger ”hårt jobbat, du ska vara stolt”, och jag vet inte hur jag ska förklara att jag inte kan vara det. De ser siffrorna på pappren och säger att jag är smart, som om det vore tillräckligt. De ser inte gymmet klockan tolv på natten när det bara är jag och vikterna. De ser inte kvällarna jag åt tills jag spydde och plockade upp skeden igen, för jag tänker aldrig vara han som kallas spinkig igen. Jag är livrädd för att svika den version av mig själv som lovade att bli mer.
Men att vägra vara medelmåttig gör en inte osårbar.
Jag tvivlar. Varje dag, på något sätt. Höften värker, provet gick dåligt, målen känns avlägsna och löjliga. Men tvivlet har aldrig tagit mig någonstans jag velat vara. Så jag fortsätter prestera. Jag fortsätter sträva efter något större.