Bestämmelserna för Polins dotterfond och Stiftelsens för Åbo Akademis ansvar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Stiftelsen för Åbo Akademi (SÅA) har upprepade gånger betonat att den har full frihet att i samråd med ÅA:s ledning fördela avkastningen från Julius Polins förfäders minnesfond.
Den har gjort det efter grundliga studier av dokument och handlingar och med stöd av stiftelsejuristers utlåtanden. Nu sätter SÅA utan närmare motiveringar punkt för fortsatta diskussioner.
Historiker ger inte upp så lätt. Den gångna sommaren tillbringade vi, kyrkohistoriker, Päivi Salmesvuori och jag, oberoende av varandra flera dagar i ÅA:s handskriftsarkiv.
Vi studerade Polins omfattande memoarer, donationsbrev, tal och motiveringar till beslut han fattade. Och vi kom till andra slutsatser än Lasse Svens, Marian Westerlund och de två jurister som SÅA använde.
Mina motiveringar är följande: Den ursprungliga Polin-donationen till ÅA kom år 1935. Polin gav den namnet ”Julius Polins förfäders minne”.
Donationens årsavkastning eller ”lämplig del därav” skulle ges som ”understöd åt svenska teologie studerande i Finland”.
Följande år tillade han att medlen därtill kunde användas för ”upprätthållande och utvecklande av fakultetens verksamhet”. Samma år beslöt Polin dessutom att bekosta överföringen av professor Emanuel Linderholms omfattande teologiska bibliotek från Uppsala till Åbo. Polin valde alltså medvetet att ge sin ursprungliga donation till teologin vid ÅA.
Under krigstiden gav Polin 31.5.1940 i ett gåvobrev sina anvisningar om hur moderfondens avkastning skulle delas mellan de tre dotterfonderna (punkt 3). I följande punkt gavs SÅA ”full frihet att efter sin övertygelse disponera över fondens tillgångar”. Det stöder sig SÅA på. Men frågan blev aktuell på nytt 1951–1952. Efter flera ”sömnlösa nätter” meddelade Polin i en promemoria 27.1.1951 att SÅA inte längre behövde ”stricte” följa bestämmelsen från år 1940. Den fick ”full frihet att utöver nämnda ändamål tillgodose Akademiens allmänna behov enligt egen prövning”.
Formuleringen ”utöver nämnda ändamål” syftar klart på det ursprungliga behovet att stöda teologin. Nu skulle, betonade Polin redan tidigare, inte bara de fysiska utan också de andliga behoven tillgodoses.
Det finns en frestelse att täcka ÅA:s stora underskott med minnesfondens medel.
Processen avslutades 29.5.1952 med stadgar för Inez och Julius Polins fond. De undertecknades på SÅA:s vägnar av Amos Andersson och Tor-Erik Lassenius. Nu upphävdes i § 9 punkterna 3 och 4 i gåvobrevet 1940. Åbo Akademi fick mera pengar och friheten begränsades av att det ursprungliga ändamålet, stödet till teologin, skulle upprätthållas.
I dagens läge finns det ekonomiska resurser för både teologin och ÅA:s andra behov. Minnesfonden har enligt Yles faktaruta, som Linus Hoffman och Maria Nylund presenterat, ett kapital på 44 miljoner. ÅA:s årliga avkastning från den och moderfonden uppgår till ca 4 miljoner.
Det finns stiftelsejurister som har andra uppfattningar än de två jurister som SÅA anlitat. Till exempel dekanen för Helsingfors universitets juridiska fakultet Jukka Mähönen säger i Yles artikel att SÅA kan använda Polins pengar för ÅA:s allmänna bästa, men den kan inte ignorera teologin, eftersom stödet till den var minnesfondens ursprungliga syfte.
Stiftelsen har en tendens att skjuta över ansvaret för utdelning av Polin-minnesfondens medel på ÅA:s ledning. Där har teologin små möjligheter att göra sin röst hörd efter alla förvaltningsförändringar och stora behov på annat håll. Det finns en frestelse att täcka ÅA:s stora underskott med minnesfondens medel.
Men det var Andersson och Lassenius som på SÅA:s vägnar undertecknade moderfondens stadgar. Det är i sista hand SÅA som har det juridiska och moraliska ansvaret för att den, som den lovat, beaktar donators vilja.
Det blir flera och kanske också Patent- och registerstyrelsen som de följande åren kommer att följa med hur stor del av den årliga avkastningen på ca 4 miljoner som tillfaller teologin och Polin-institutet, det som var Polins uttryckliga syfte med donationen.
Dixi et salvavi animam meam!