”Jubel på vingar av fröjd!”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det var vår i Åbo, maj 1856, precis 170 år sedan, då en artonårig gymnasieelev publicerade sin första dikt, ”Frid och vår”, i Åbo Underrättelser. Senare skulle skribenten, som använde pseudonymet -s -l, bli känd som den uppskattade dramatikern Josef Julius Wecksell.
Vid en första anblick kan dikten se ut som en vilken som helst ungdomsdikt om flyttfåglar, blommor och segelbåtar. Men i maj 1856 var frid ett viktigt ord för Åboborna. I flera år hade alla Åboborna, och bland dem också vår unge poet, levt i skuggan av Krimkriget.
Finlands storfurstendöme var ju en del av Ryska imperiet, som hade varit i krig mot Frankrike, Osmanska riket och Brittiska riket. Kriget hade härjat värst på Krimhalvön, men också Östersjön hade drabbats av blockad.
De allierade brittiska och franska flottorna hade försökt ta över Hangö, Ekenäs, Gamlakarleby och Åbo. Havet hade minerats, och också civilbefolkningen i Åbo hade varit aktiv i att höja beredskap mot fienden.
Men nu var det fred, och -s -l beskrev sin tacksamhet över att åskmolnet ”skonsamt ändå” hade skridit över landet:
Då klingar mot blånande höjd
Vårt jubel på vingar av fröjd!
Wecksell fortsatte snart sina studier vid Helsingfors universitet och var en livsglad och uppskattad studiekamrat i den Västfinländska avdelningen – vars svenskspråkiga studenter senare skulle bilda Åbo Nation vid Helsingfors universitet.
Wecksell studerade estetik och den tidens moderna litteratur och älskade Shakespeare. Wecksells Hamlet-artade sorgespel Daniel Hjort kom ut år 1862, samtidigt som författarens eget liv tyvärr förmörkades av personliga problem. I statyn framför Åbo Akademis bibliotek har Wecksell avbildats med ett melankoliskt min.
När jag tänker på unge Wecksell, tänker jag också på många av dagens studenter, som i mina ögon är otroligt kunniga och kreativa, men som också av olika anledningar ofta är pressade av bekymmer och mörka stunder. Också nuförtiden kan spänningar mellan världsmakter – återigen omkring Krimhalvön – kasta sitt mörker över unga människors liv och framtid.
Wecksells dikt dröjer dock sig inte kvar vid kriget, den blickar mot vårtiden och uppmuntrar läsaren till jubel. I en litteraturanalys lär Wecksell ha skrivit: ”Att våga eller icke är det första, att lyckas eller icke är det andra, och däremellan ligger handlingen.” Jag önskar innerligt att alla unga människor skulle hitta mod att våga och lyckas med att bygga sin egen framtid, som på Wecksells tid.
Må jublet på vingar av fröjd klinga också i dag!