Demokratin lever inte i tystnad
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sandra Bergqvist (ÅU 8.10.2026: Enighet är inte fult, utan ett politiskt konstverk) kallar enighet ett politiskt konstverk. Det må vara fallet, men i så fall är det inte de som sitter på mest makt som kan eller ska hylla konstverket.
Samarbete och pragmatiska beslutsfattare behövs givetvis som Bergqvist skriver, men i demokratin behöver olika åsikter komma till tals även öppet.
Här är frågan nära demokratins kärna: kan en folkvald även i Pargas berätta för invånarna att hon tycker annorlunda? Punkt 5 i Pargas spelregler, som alla grupper utom Vänsterförbundet skrivit under, verkar ge motsatt bild: "Oenigheter tas upp inom ordföranderådet, inte via media eller andra offentliga kanaler." Hur ett sådant här kontrakt kan föreslås för en beslutsfattare är svårt att förstå.
Bergqvist och stadsstyrelsens ordförande Gilla Granberg säger att det inte finns något avtal som syftar till att begränsa den offentliga diskussionen. Avtalets punkt 5 verkar syfta på all oenighet. Det är ingen regel om god ton utan en regel som begränsar invånarnas insyn. Om avtalet är öppet för tolkning är redan det problematiskt.
Kommunallagen har starka skrivningar för demokrati, men en öppen debatt behövs för att förverkliga lagens anda.
Bergqvist tar riksdagens utskott som förebild. Det finns betydande skillnader. När ett utskott inte når enighet skrivs reservationerna in i betänkandet, för alla att läsa. Det är vanligt även då man påverkar utfallet. Ingen riksdagsledamot har skrivit under på att hålla tyst om sin oenighet inför medierna.
Det är häpnadsväckande att kommunstyrelsen i Pargas inte röstat en enda gång under denna mandatperiod. I Kimitoöns kommunstyrelse har vi ett bra samarbetsklimat, trots att vi röstat tiotals gånger under de senaste 18 månaderna. Oenighet är naturligt och betyder att majoriteten avgör i viktiga vägval, ofta efter öppen offentlig debatt. Konsensus är ett bra mål i vissa frågor, men om den är ett tvingande krav blir den lätt kvävande för olika åsiktsminoriteter.
Bergqvist påminner om herrarna i de cigarröksfyllda rummen. Men problemet med de rummen var kanske inte endast röken. Det var den stängda dörren. Ett beslutande rum kan vara rökfritt och artigt och ändå stängt för invånarna och medierna.
Jag vill tacka Lotta Laaksonen, som läste avtalet innan hon skrev under och sade nej till det hon inte kunde stå för. Hon har också gett upphov till en väl behövlig debatt om den kommunala demokratin.
När hon sedan gick ut offentligt fick hon se sitt namn bredvid en bild av Stalin, publicerad av fullmäktiges förste vice ordförande. Ironin är svår att missa. Många som känner Sovjetunionens historia vet att det var just diktatorn Stalin som krävde total enighet, och att de som tyckte annorlunda rensades ut med brutala metoder. I Pargas var det alltså kritikern av enighetskulturen som fick bära Stalins ansikte.
Spelreglerna, som redan förbjöd personangrepp, hindrade ingenting. Det var inte kritikern som förgiftade debattklimatet. Det verkar som att Laaksonen förtjänar lite mer respekt.
Bergqvist skriver att kommunerna tävlar om inflyttare och företag och att oenighet därför bör undvikas. Men många inflyttare vill också bli hörda, delta i offentlig debatt och forma framtiden tillsammans i sin nya gemenskap.
Lägger man locket på i fullmäktige och bland beslutsfattare försvinner inte debatten. Den flyttar ut på sociala medier, där den i brist på öppenhet blir både hårdare och sämre.
Oenighet hör också till en demokrati. Min erfarenhet är att öppen debatt skapar förtroende när folk som tycker olika känner att deras röst blir hörd.
En öppen demokrati där argument granskas kritiskt bland beslutsfattare, media och allmänhet är inget att vara rädd för. Det leder till bättre beslut och bättre insyn. Det är tystnaden vi borde vara rädda för.