Journalistiken måste leva som den lär, inte servera rovdjuren fläskben

Varför är det viktigt att vi reagerar? Därför att vi lever i en tid då alla inte vill det fria ordet väl.

Min aprilkolumn i detta blad hade rubriken ”Journalistik som tappar talförmågan skapar ett demokratiunderskott”.

Tesen var att medier ofta är usla på självkritik och blinda för nyhetsvärdet i sina egna val eller fadäser – samtidigt som man nog genomskådar missväxt i samhällskroppens alla övriga extremiteter. Utan branschintern, öppen granskning föds demokratiunderskottet.

Ett symptom är att medier kräver öppenhet av alla andra utom av sig själva. Man ser sig inte som den maktfaktor man är – en sådan som också måste granskas.

Istället håller sig journalistiken med dubbelstandarder, två nyhetströsklar: en för sig själva, den andra för resten. Förstnämnda är lika hög som självbilden.

Min kolumn ledde glädjande nog till efterspel. Yles Mediepanel (27.4) tog lyra och efter det en ledare i Hbl (30.4).

Skribenten Dan Lolax hade ett förslag också: ”Svenska Yle går in för att köpa ett externt producerat mediekritiskt program, som har uppdraget att granska till exempel publicistiska beslut som tas på redaktionerna.”

Hatten av för konkretin. Men, snälla nån. Illustrerar inte exakt detta kärnan i problemet vi precis pekat på: att medierna är så usla på öppen självrannsakan att det skulle behövas ett inköpt program (sic!) för att sköta det jobbet?

Lolax lämnar osagt vem som har integritet nog att göra ett sånt program. Kanske hade en fortsatt öppen debatt mellan ledarskribenter kunnat reda ut det? Men nej, den tog slut exakt här. Ack så typiskt också det.

Varför återkommer jag då igen till detta tema, där chansen att inte missförstås är mindre än fullträff på Eurojackpot?

Därför att exemplen fortsätter rulla in. Svenska Yle fick ett scoop (24.9) då man avslöjade att Bonniers tidningar i Finland flyttar sin traditionella annonsproduktion till Vietnam. Snart sätts alltså delar av Hbl och Vbl ihop på andra sidan jordklotet.

Hur reagerade Hbl och Vbl på scoopet? Svar: inte överhuvudtaget! Inte i denna dag (30.9) har någondera tidningen skrivit om Vietnamflytten i sina spalter. Det är en ickenyhet, så har man bestämt. Angår inte läsarna. I Yles Mediepanel (28.9) satt chefredaktörerna kring samma bord i direktsändning. Inte ett pip.

Ser vi inga etiska problem i att baxa handarbetet med annonser till en fjärran enpartistat, som kryllar av barnarbetskraft, censurerar bort yttrandefriheten och plattar till demokratins övriga kärnor?

Inte kan jag bedöma magnituden av att globaliseringen också når ombrytningen av våra tidningar. Kanske är det bara en normal utveckling?

Men en lika normal nyhetsnäsa hade likväl fått korn. Ser vi inga etiska problem i att baxa handarbetet med annonser till en fjärran enpartistat, som kryllar av barnarbetskraft, censurerar bort yttrandefriheten och plattar till demokratins övriga kärnor?

Och är det inte ett misstroende mot den grafiska yrkeskompetensen i Finland? Eller är det bara förlorade journalistjobb som räknas?

Men frågor som dessa slipper ett mediehus besvara. Testfråga: Hade SFP kommit lika lätt undan om man flyttat ombrytningen av Medborgarbladet till Saigon?

Kalla mig gärna purken ex-politiker, som irriterar sig på inkonsekvens. Men främst är det mitt gamla journalistjag som reagerar på en osund skrålojalitet, som blundar för sånt som vore rubrikstoff om skådeplatsen vore vilken annan adress som helst.

Varför är det viktigt att vi reagerar? Därför att vi lever i en tid då alla inte vill det fria ordet väl. Det journalistiska uppdraget attackeras i dag av allt mellan gaphalsar med förskjuten begåvningsprofil till sluga rovdjur med ruskigt systematisk agenda.

I kikarsiktet finns ofta public service, men som måltavla duger nästan vilket tryckt ord som som helst – förutom de egna flygbladen.

Därför skall inte våra medier genom dubbelstandarder, selektiva nyhetsnäsor, tystnad och arrogans servera sina fiender fläskben på delikatessbricka. Journalistik är i grunden porträttering av universum, som publiken delegerat till proffs. Det är frihet under ansvar. Smakar friheten mycket bättre än ansvaret uppstår först demokratiunderskott, sedan förtroendekrasch.

Låt oss undvika detta, bästa redaktioner.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.