Ett gott språk är ibland en smaksak

När god läs- och skrivkunnighet blir en allt dyrbarare bristvara är det viktigt att vi fortsätter lägga stor vikt vid den.

Så var det dags igen. Höstens studentskrivningar är i gång, och efter lärarnas preliminära bedömningar följer en lång och nervös väntan på censorernas slutgiltiga bedömning.

Modersmålet är numera det enda obligatoriska ämnet som alla måste skriva, och samtidigt ett ämne som värderas högt vid antagningen till högskolor. Det är med andra ord mycket viktigt att detta prov mäter rätt saker, och att bedömningen är rättvis.

Samtidigt finns det knappast något annat prov som är så subjektivt som just modersmålsprovet, och i synnerhet provet i skrivkompetens.

Bedömaren ska bland annat ta ställning till om skribenten visar prov på självständigt tänkande och kreativitet, om hen behärskar normerna för standardsvenska, om textbindningen är smidig och om resonemanget är lätt att följa.

Även bedömare med gedigen utbildning och erfarenhet kan ibland ha olika åsikter om på vilken nivå en text är.

I bedömningsarbetet upplevs språkets nivå som det mest konkreta, men som debatten om Hanna Ylöstalos nya roman nyligen visat, är språkexperter verkligen inte alltid eniga om vad som utgör ett gott språk.

”Då när vi var på vår första dejt med Linda”, skriver en studerande från Nyland, och bedömaren från samma ort markerar det som felaktigt, men upplever det inte som så allvarligt. Ett vanligt uttryck, även om det är fel.

Samtidigt tittar bedömaren från Österbotten förvirrat på denna besynnerliga konstruktion och undrar hur många personer som var på den dejten.

När en österbottnisk studerande skriver ”det där etta året”, ser bedömaren från Österbotten det som ett dialektalt inslag som skiner igenom, medan bedömaren från Nyland ser den bisarra formuleringen som ett tecken på att skribenten inte förstår grundläggande kongruens.

Den språkkänsla som är vårt främsta arbetsredskap har byggts upp genom år av att kommunicera med människor i vår omgivning, genom att läsa och lyssna.

Vi språkexperter har visserligen en utbildning och arbetserfarenhet som gör att vi bättre än de flesta andra kan avgöra vad som är bra språk, men när det kommer till det egna modersmålet har vi ändå huvudsakligen lärt oss det genom att vara människa.

Den språkkänsla som är vårt främsta arbetsredskap har byggts upp genom år av att kommunicera med människor i vår omgivning, genom att läsa och lyssna. Även om den är tillräckligt bra för att vi får betalt för att ha synpunkter på andra människors texter, ska vi inte låtsas som att den är ofelbar, och absolut inte objektiv.

När god läs- och skrivkunnighet blir en allt dyrbarare bristvara är det viktigt att vi fortsätter lägga stor vikt vid den, och då måste någon utföra det viktiga bedömningsuppdraget.

Samtidigt får vi inte glömma bort att bedömaren alltid är en människa. Även censorer är människor. Därför får systemet inte förlita sig för mycket på en enskild persons objektiva expertis.

Utåt låter systemet rätt rimligt. Om censorns bedömning avviker mycket från lärarens ska svaret läsas av flera censorer, och riktigt stora poängförändringar ska motiveras. Samtidigt verkar det inte fungera i praktiken. Censor två verkar alltid hålla med censor ett, och motiveringarna kan vara kryptiska och intetsägande.

Vem som varit censor är numera hemligt och lärarna kan därför inte längre fråga censorerna om varför de bedömt på ett visst sätt. Studentexamensnämnden vill heller inte publicera texter som fått fulla poäng, vilket leder till att det för lärarna ibland är oklart hurdana texter nämnden egentligen vill ha.

Jag efterlyser inte ett system med ofelbara censorer. Jag efterlyser ett system som är tillräckligt transparent, och tillräckligt ödmjukt inför sitt viktiga uppdrag.

Här kan du läsa fler kolumner av Henrika Simons.