Skolorna och allmänbildning

Till utmaningarna i dagens finländska skola hör den svaga värdesättningen av traditionellt skolarbete och baskunskaper.

Skolornas läsår är i full gång och när detta skrivs är vi mitt i höstens studentskrivningar. Pisaresultatens kräftgång öppnade – än en gång – ögonen för det faktum att en allt större del av våra 15-åriga ungdomar har bristfälliga grundfärdigheter i att läsa, skriva eller räkna utan hjälp av räknemaskin eller AI.

Detta den så prisade finländska grundutbildningen med sin nästan 500-sidiga tegelsten till läroplan fylld av högtravande målsättningar till trots.

Samma oro har länge uttryckts för allmänbildningens öde, om man med begreppet avser en bred kännedom om viktiga och vanliga ämnen i samhället. Allmänbildning och läskunnighet har ett ofrånkomligt samband.

Gymnasiet är en uttalat allmänbildande skola.

Inför årets skolstart meddelade undervisningsministeriet att man önskade ”stärka gymnasiets roll som allmänbildande skola” genom att återinföra det allmänna realprovet i studentexamen.

Avsikten är i sig på alla sätt välkommen. Men om metoden är den rätta kan man fråga sig.

I studentexamen ersattes det gamla realprovet med frågor från nio olika ämnesgrupper för tjugo år sedan av ämnesrealer, med ett frågepaket från ett enda ämne.

Samtidigt betonades vikten av effektivare, målinriktade studier – allt ”onödigt” som inte direkt gynnade den bana gymnasisten förväntades ha klar för sig, sovrades bort. Antalet obligatoriska kurser minskades från 75 till 45. I stället skulle studerande fördjupa sig i minst 30 valbara kurser (numera kallade studieavsnitt) i ämnen de gillade eller framförallt behövde.

I samma veva inleddes den betoning på matematik som har dominerat den finländska skolvärlden sedan dagens Pisadeltagare inledde sin skolgång. Den fick flankstöd av universiteten som i sina antagningar lade extra tyngd vid matematikvitsordet – oberoende av studieprogram.

Följden av allt detta blev i praktiken att få ungdomar läste något extra i ”onödiga ämnen”. Både den breda allmänbildningen och valbara språk hörde till förlorarna i reformerna.

Ut med badvattnet rann både språkkunskaper och allmänbildning.

I dag slår både högskolor och arbetslivet larm om unga vuxnas bristfälliga grundläggande kunskaper och färdigheter efter genomgången utbildning.

Ut med badvattnet rann både språkkunskaper och allmänbildning.

Det oroväckande med ministeriets nya förslag är motiveringen att det skulle spara tid och ge studerande bättre möjlighet att skriva språk i studentexamen. Det betyder med andra ord i praktiken ännu mindre tid för allmänbildande realämnen.

De som specialiserar sig i dagens ämnesrealer läser sällan flera kurser i ämnet än vad alla förra generationens gymnasister gjorde. En del prov baserar sig på endast fyra kurser à max 24 lektioner, så några så djupa insikter i ämnet är det knappast frågan om.

Leder inte förslaget till ännu en sänkning av allmänbildningens ribba?

Vill man verkligen uppmuntra till språkstudier kunde man lämpligen ge främmande språk högre status i studentexamen eller värdesätta vitsord i extra språk i universitetens antagningar.

Men detta kräver nog en justering i inställningen både till språkkunskaper i samhället och till skolarbete överhuvudtaget. Till utmaningarna i dagens finländska skola hör den svaga värdesättningen av traditionellt skolarbete och baskunskaper.

”Det ska bli slut på traditionell katederundervisning” deklarerade både lärarfack och pedagoger triumferande för tio år sedan.

Mycket fokus har lagts vid pedagogiska nytänk som elevcentrerad undervisning eller fenomenbaserad inlärning, gärna med hjälp av olika hjälpmedel där man kan låta teknologin göra jobbet.

Faktakunskap som hör till allmänbildningen ställdes i skrubben.

Men både att läsa längre texter och att lära sig ett nytt språk kräver en viss möda. Och där har nog många ungdomar smittats av det 21:a århundradets värderingar.

Varför jobba hårt om man kan komma lättare undan? Varför plugga in tråkig fakta om den finns på nätet? Och det finns ju Google Translate?

I Pisaundersökningen toppar Finland i kategorin ”brist på uthållighet om någonting i skolan känns jobbigt”.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.