Vill man pracka bäste bror-regler på vårt beslutsfattande i Pargas?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mediers delaktighet i Pargas fullmäktigeledamöternas kommunikation har varit på tal sedan i höstas. Vi fullmäktigeledamöter har blivit tillsagda att ärenden inte ska föras till medier, utan i stället lösas inom det egna presidiet.
För en tid sedan gavs partiernas gruppledare samarbetsregler – de så kallade Chatham House-reglerna – för undertecknande. När man får framför sig ett avtal som ska undertecknas, är det bäst att läsa noggrant vad man sätter sitt namn under.
Det långa avtalet innehöll många mycket positivt klingande anvisningar om ”ett tryggt rum”, men mitt i allt fanns meningen: ”Oenigheter tas upp inom ordföranderådet, inte via media eller andra offentliga kanaler.”
Den ursprungliga regeln, som skapades för att lösa historiska internationella konflikter, skyddar individer och deras yttrandefrihet i internationella förhandlingar. I kommunalpolitiken är regelns innebörd den motsatta: att tysta ner kritik och hemlighålla information för kommuninvånarna.
I kommunalpolitiken är det en betydande begränsning att andra än ordföranden inte skulle få ge oenigheter till kännedom för medier.
Jag försökte föreslå att avtalstexten skulle ändras i denna del till formuleringen ”Man försöker behandla oenigheter inom ordföranderådet” (medan resten skulle strykas). De övriga avtalsvillkoren kunde jag ha godkänt, men mitt ändringsförslag kunde inte ens övervägas.
När jag påtalade den uppkomna oenigheten i presidiet, behandlades den trots det inte. Jag fick omedelbart ett bevis på att ”oenigheter behandlas i presidiet” i praktiken betyder att de inte behandlas alls. Det kändes som att just den här meningen var den viktigaste paragrafen i Chatham House-reglerna.
Beslutsfattarna måste bära ansvar för sina beslut! Vänsterförbundet var det enda parti som inte skrev under dessa regler, trots att vi hotades med att bli uteslutna från konfidentiella diskussioner.
Detta var inget större hot, eftersom sådana konfidentiella diskussioner i Pargas förs i en mycket liten krets, i vilka jag inte blev inkluderad ens tidigare när jag var medlem i fullmäktiges presidium.
I samma andetag betonades demokratin på så sätt att man inte får återkomma till gamla beslut om man själv blivit nedröstad.
Den dagen kommer inte då jag glömmer de enligt min mening absurda besluten om bland annat Pargas fjärrvärmeverk eller försäljningen av stadens städ- och matinfra, och jag kommer inte heller att ändra min syn på detta med åren.
Det känns som om det för närvarande är ytterst tabubelagt att uttrycka en åsikt mot makthavarnas linje, och att det varken för politiker eller stadens anställda är tryggt att tycka annorlunda i stadsorganisationen. Man vill klubba igenom besluten enhälligt och oliktänkande röster tystas ner.
På stadsfullmäktiges senaste möte (kan ses på YouTube) såg vi ett exempel på hur ett snabbt klubbande leder till ett enhälligt beslut. Vanligtvis borde ett remissyrkande upprepas och översättas till båda språken, men nu föll klubban så snabbt att man inte ens hann begära ordet för ett färdigt förslag till understöd, varför ärendet förföll i brist på understöd.
Att påskynda ärenden är ett sätt att utöva kontroll. I fullmäktige är det viktigt att få diskutera ärenden öppet, och för detta borde det skapas ett tydligt, psykologiskt tryggt utrymme.
Jag efterlyser mod bland politikerna i Pargas att stå för sitt ord och göra ett ordentligt utredningsarbete så att man inte behöver förbjuda medier att lyfta fram frågor till kommuninvånarnas kännedom.