Var, när och hur fattas besluten i Pargas?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Angående invånarmötena om stadens utveckling i Nagu och Pargas visar Pargasborna att de både är kunniga och villiga att engagera sig när det gäller vår stads utveckling.
Jag var själv med på mötet i stadshuset på torsdag och fick ta del av den goda stämningen, de intensiva diskussionerna och det öppna bollandet med idéer och förslag.
Om man jämför det här med stämningen och innehållet på förra fullmäktigemötet blir man förskräckt. Borde inte just fullmäktige vara det ställe där man diskuterar viktiga allmänna frågor i ett tillåtande klimat?
I stället kallas våra folkvalda till ett möte där de sedan stillatigande får sitta med en nästan tom föredragningslista framför sig och i stället för att ge plats åt diskussion verkar ordföranden snarare angelägen att klubba av ärendena så snabbt som möjligt.
Att styra en stad kräver ändå en stor mängd viktiga beslut men dessa tycks i allt mindre grad nå stadens högsta beslutande organ.
Under våren ställdes två fullmäktigemöten in på grund av brist på ärenden (!) och nu får vi bevittna det här bottennappet i den kommunala demokratin.
Att styra en stad kräver ändå en stor mängd viktiga beslut men dessa tycks i allt mindre grad nå stadens högsta beslutande organ.
Hur har det kunna bli så här?
Det finns enligt mig en grundläggande orsak till att de viktiga ärendena är så få och tydligen avgörs någon annanstans än i fullmäktige och det är den långvariga majoritetsställningen som SFP innehar i Pargas.
Det är i och för sig helt i sin ordning att uppkommande frågor på förhand behandlas i respektive partier, så gör alla, men i SFP:s fall leder partiets starka ställning också till att vidare diskussioner i praktiken blir överflödiga då utgången av besluten är given på förhand.
Även om åsikterna också inom SFP ibland går isär, kvarstår det faktum att man i viktiga frågor som majoritetsparti inte egentligen behöver bekymra sig över vad andra partier tycker.
Att det här satt sina tydliga spår i stadens beslutskultur och lett till att många förtroendevalda sitter tysta och passiva under hela sin mandatperiod är uppenbart.
Dessutom har stadens förvaltningsstadgor under årens lopp utvecklats i en riktning som systematiskt överfört beslutanderätten från politikerna till tjänstemännen vilket gör det svårt för många att veta vilka frågor som just nu är aktuella och gjort våra folkvalda till åskådare av en, som det verkar, ohelig allians mellan höga tjänstemän och vissa ledande politiker från majoritetspartiet.
Att man nu, som Lotta Laaksonen i sin insändare i ÅU skriver, vill begränsa partiernas rätt till offentlig kritik av både tidigare och kommande beslut är i det här sammanhanget mycket illavarslande då det i synnerhet drabbar våra mindre partier som ofta inte har några andra möjligheter att få sin röst hörd än att gå ut i press och media.
Chatham House-reglerna innebär i värsta fall en inskränkning av den öppna demokratiska debatt som hör till våra grundläggande rättigheter.