Handstilen som försvann

Jag är en skrivande människa, men största delen av det jag skriver för hand numera är budskap från mig själv till mig själv. Handstilen blir därefter.

I en skrivbordslåda på jobbet finns ett tentamenssvar som jag skrev under mitt andra studieår hösten 1990. En kollega hittade det vid en institutionsflytt och jag har bevarat det som en hälsning från mitt tjugoåriga jag.

På ett av papperen besvarar jag en fråga om ”De centrala målen inom mellaninstansförvaltningen och de huvudsakliga målen i reformsträvandena”.

Ett bra svar, men det som sticker ut är handstilen i blyerts på det rutiga konceptpapperet. Jämn, tydlig, aningen framåtlutande textning, som arbetar sig igenom ”de fristående distriktsförvaltningsmyndigheterna” och ”demokratiseringen av länsförvaltningen” utan att slarva med en enda bokstav.

Med den handstilen producerade jag metervis med anteckningar i rutiga häften under skoltiden och universitetsstudierna. Skrev prov, tentamina och studentskrivningar; formulerade långa brev till brevvänner på svenska och engelska.

Välkommen att ta en titt på mitt skrivbord i juni 2026!

Där finns en gul och en blå klisterlapp med anteckningar om kommande evenemang och deadlines. De här lapparna är skrivna med versaler och fullt läsliga. På två andra klisterlappar står det ”När altern” och ”En enda ingrediens: politisk vilja” i slarvig handstil, båda lapparna något slags tankespår i arbetet med en text jag ska skriva.

På tre lösblad har jag antecknat datum för kommande föreläsningsserier och testat olika alternativ för att fördela de tematiska lektionerna över tidsperioden. Början av föreläsningsrubrikerna, till exempel ”Skolan”, är läsliga, medan det skulle kräva en expert på stenografi för att tolka att slutet på rubriken ska utläsas ”som politikområde”.

Någonstans på vägen mellan 1990 och 2026, oklart när, hände något med min jämna, tydliga handstil. Jag är en skrivande människa, men största delen av det jag skriver för hand numera är budskap från mig själv till mig själv. Handstilen blir därefter.

Varje antydan till systematik i mina skrivböcker spolieras när jag sitter som mötesordförande och snabbt behöver få tag på papper för att hålla reda på talarlistan.

Ibland får jag för mig att jag vill bli en människa med skrivbok, för människor med skrivböcker förefaller så intellektuella och eftertänksamma. De sätter sig ner på något pittoreskt café med för att skriva ner fragment till en novell, eller djupsinniga anteckningar om samtiden. Jag föreställer mig att människor med skrivbok också vårdar sig om sin handstil.

I verkligheten är mina anteckningsböcker av idag inget att deponera på handskriftsavdelningen. Under möten och seminarier låter jag pennan gå, men läser aldrig anteckningarna efteråt. När tillställningar drar ut på tiden slutar jag skriva och börjar rita. Varje antydan till systematik i mina skrivböcker spolieras när jag sitter som mötesordförande och snabbt behöver få tag på papper för att hålla reda på talarlistan.

Jag undrar om jag idag skulle klara av att strukturera ett vettigt svar på en fråga om de centrala reformsträvandena inom mellaninstansförvaltningen med enbart blyertspenna och rutigt papper. Längre texter skriver jag helst på dator, med stor skärm, ordentligt tangentbord och separat mus. För kortare anteckningar fungerar olika funktioner på mobiltelefonen.

Studenterna verkar tycka rätt bra om tentamina på papper och penna, de gånger den examinationsmetoden är aktuell, men det märks att de inte har vanan att skriva längre texter för hand.

Få av dem har utvecklat personliga igenkännbara handstilar, och i ett historiskt perspektiv är det kanske det som är mest trist med att vi skriver så lite för hand nuförtiden.

Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.