Ett starkare Norden är möjligt

Den här sommaren valde jag att fly den finländska arbetsmarknaden och sökte istället jobb runt om i Norden. Till slut fick jag jobb på en liten restaurang på den idylliska ön Læsø i Kattegatt.

Efter en sommar i Danmark kan jag konstatera att det finns många skillnader i vardagen jämfört med i Finland.

Den stora hyllan med starksprit i mataffären har jag ännu inte vant mig vid. Att rökning fortfarande är vanligt, speciellt bland ungdomar, förvånade mig också. Men trots en del olikheter så är det framför allt likheterna som har slagit mig.

När man reser i Norden känns det knappt som att man är utomlands. Språket, kulturen och värderingarna är i stora drag desamma, det känns nästan som att man är hemma.

Ändå tror jag att det finns en stor potential i att skapa ett ännu starkare och mera enat Norden som kan bli den mest integrerade regionen på jorden.

Våra politiker betonar ofta hur viktigt nordiskt samarbete är och hur täta kontakter de har till sina nordiska motsvarigheter. Däremot tror jag inte att gemene man känner sig särskilt nordisk utan snarare svensk, finsk eller norsk.

Den nationella identiteten är fortfarande den absolut starkaste trots att nordiskt samarbete gång på gång lyfts upp till diskussion. Frågan man kan ställa sig är vad det egentligen spelar för roll om våra statsministrar träffas titt som tätt ifall Norden inte har en stark plats i människors liv.

Det jag menar är att nordiskt samarbete ofta brukar kretsa kring hur vi ska stärka vårt gemensamma försvar eller bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Det är sällan frågor som faktiskt påverkar den direkta vardagen i Norden som prioriteras.

Vi borde diskutera hur man kan göra det mera attraktivt att studera eller åka på utbyte till ett annat nordiskt land. Om det går att underlätta processen kring att jobba i ett annat nordiskt land så skulle åtminstone jag vara tacksam.

I ärlighetens namn, hur många finländare kan placera ut Ålborg, Århus eller Odense på en karta? Jag har även fått frågan om vi har vänstertrafik i Finland, för i Sverige kör de väl ännu på vänstersidan? Kunskapen om våra grannländer kan med andra ord bli betydligt bättre.

Efter min sommar i Danmark vet jag att det väntar en hel del pappersarbete för att få alla skatteärenden helt rätt ifyllt.

Ett stort hinder för ökat samarbete är såklart språket men efter en tidigare vinter i Norge och nu en sommar i Danmark så kan jag säga att som svenskspråkig går det väldigt fort att lära sig förstå både norska och danska.

Det gäller att våga prata sitt eget språk trots missförstånd istället för att genast byta till engelska. Jag har blivit förvånad över att vissa danskar har svårt att förstå svenska och norska fastän de bor på en ö där det varje sommar rör sig mängder av nordiska turister. Kunskapen om de andra nordiska språken kan verkligen förbättras.

Faktum är att det inte endast är språkkunskaperna som brister. De flesta danskar jag har träffat har inte alls vetat var i Finland Åbo ligger eller i vissa fall inte ens hört talas om staden.

I ärlighetens namn, hur många finländare kan placera ut Ålborg, Århus eller Odense på en karta? Jag har även fått frågan om vi har vänstertrafik i Finland, för i Sverige kör de väl ännu på vänstersidan? Kunskapen om våra grannländer kan med andra ord bli betydligt bättre.

I en orolig omvärld är det viktigt att de nordiska länderna samarbetar, inte minst när det kommer till försvar och säkerhet. Men det nordiska samarbetet behöver också synas tydligare i människors vardag. Lagar och regler kunde koordineras bättre för att underlätta arbete och studier samt intresset för våra grannländer kunde stärkas. På så sätt kan Norden bli världens mest integrerade region.

Men fram tills den dagen får jag vackert fylla i alla blanketter för att kunna få min lön och för tionde gången förklara att finlandssvenskar faktiskt existerar.

Här kan du läsa fler kolumner av Elias Lindroos.