Den afrikanska svinpesten, vargens och jaktens roll i sammanhanget
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I media har det uttryckts farhågor för att den afrikanska svinpesten kan spridas från östgränsen till Österbotten om inte man lyckas mota Olle i grind.
Så är det: Naturen sköter nog sitt, men människan måste vidta åtgärder för att värna om sina egna intressen. Vi måste akta oss för att låta juridik och naturromantik bestämma hur vi sköter vår miljö.
Situationen kan lätt bli okontrollerbar. Även svinköttsproduktionen i Åboland kan hamna i farozonen.
Balansen i naturen är ett begrepp som ofta används av naturvårdare. Men någon statisk balans förekommer inte och har aldrig förekommit. Naturen är en scen för ständiga förändringar. Det betonas också titt som tätt hur till exempel vargen gör nytta när den i första hand gallrar ut sjuka bytesdjur medan däremot jakten och jägarna utsätts för mycken osaklig kritik.
Hur kommer det sig då att vi nu har afrikansk svinpest i Finland? Hur har inte vargarna i Europa och Baltikum satt stopp för spridningen av denna sjukdom? Naturen klarar sig alltid, men om människan vill skydda sig, sina grödor och husdjur mot sjukdomar och andra skador går det inte att vänta på att naturen tar hand om allt, utan människan får lov att ingripa så gott det går. Nu intensifieras till exempel jakten på vildsvin och än hör man inga protester mot detta.
Och nog är det även fåfängt att inbilla sig att kontrollen av hjortstammen skulle kunna skötas av en växande vargpopulation eller att vargen skulle göra slut på krockarna mellan älgar och bilar.
För att hålla de vilda hjortdjuren på rimlig nivå och undvika av dem orsakade skador och minska risken för t.ex. fästingburna sjukdomar behövs jakt och många andra åtgärder. Dessutom är ju hjort- och älgkött ekologisk mat och vargpälsen är ett ekologiskt alternativ till syntetpäls så genom att jaga slår man flera flugor i en smäll.
Jakt må vara ett nöje för somliga men att jägarna gör nytta kan inte bestridas!
Vid sidan av sådant som vi inte kan påverka är det slutligen människan som under sin existens har haft en avgörande inverkan på vår omgivning.
”Egoistiskt” har hon odlat upp marker, byggt samhällen och transportleder och därvid ibland rätt hänsynslöst utnyttjat naturens många resurser. Människan har varit en framgångsrik art genom sin uppfinningsrikedom.
Först på senaste tid har man besinnat att allt människan gör kanske inte är hållbart i längden och i värsta fall kan äventyra hennes egen tillvaro. Det är mycket viktigt att tänka efter före, som man säger i Sverige och korrigerar misstag.
Att vi har levt i över hundra år utan problem orsakade av vargen sedan den praktiskt taget utrotades i Finland är ett konstaterande av faktum, en konsekvensbedömning som inte kan kullkastas men som vargentusiasterna blundar för.
Vitsvanshjorten kom senare hit på 30-talet som en importerad art och det var kanske en mindre genomtänkt åtgärd.
Nyttan av vargen i dagens Finland kan faktiskt ifrågasättas. I diskussionen om vargen och andra rovdjur har juridik, etik och naturromantik fått styra rätt långt.
När vetenskapligt hållbara bevis för vargens nödvändighet saknas blir vargpolitiken en ideologisk fråga, vilket jag flera gånger har påpekat och ingen har lyckats motsäga.
Att vi håller kor, grisar och får har kritiserats av samma kretsar som månar om vargarna.
Men husdjur föder vi upp för att få mångsidig kost och det är en helt annan sak med en etisk och filosofisk dimension och skall inte blandas in i debatten om vargen och naturvården.