Skärgårdshavet behöver bönderna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Statens Skärgårdshavsprogram lider mot sitt slut, utan att under perioden 2024–2027 lyckas nå sitt mål att få bort Skärgårdshavet från HELCOM:s hot-spotlista. Ett av de största hindren är svårigheten att få jordbrukarna med på talkot. Vattenskydd är ingen snabb process och det är inte för sent för alla att dra sitt strå till stacken.
Det är inte någon liten tyngd som lagts på jordbrukarna. I Skärgårdshavsprogrammet finns tre pilotområden, Kimitoön, Pemar ån och Aura å.
Om det är något jag lärt mig, så är det att dagens jordbrukare jobbar under ett helt ohållbart tryck.
Jag har som verksamhetsledare för Auraåstiftlesen följt med programmets arbete på nära håll och själv också jobbat med fastighetsägare och jordbruksorganisationer för att få till stånd åtgärder som delvis skyddar vattnet, men också hjälper jordbrukare att försäkra en god skörd.
Om det är något jag lärt mig, så är det att dagens jordbrukare jobbar under ett helt ohållbart tryck att nå hållbarhetsmålsättningar, ekonomisk press att få inkomsterna att täcka investeringarna och dessutom producera högkvalitets råvaror och föda. Därför tycker jag det är orimligt att lägga pressen ensamt på bönderna då det gäller att rädda våra vattendrag och Östersjön. Vi behöver nätverk och samarbete att nå målen tillsammans.
Jag har jobbat för Aura åns välmående i dryga två och ett halvt år, och under den tiden har jag sett störtregn och översvämningar samt sån torka att man kunde se bottnen av Hallisforsen.
Oberäkneliga väderförhållanden och extremväder kommer enbart att öka då klimatförändringen fortskrider.
Vi behöver lösningar för vattenhantering som skyddar vattnen, håller näringen i jorden och borta från vattendragen och havet. Naturliga lösningar som bottendammar, våtmarker, skyddsbarriärer, förbättring av jordmånen och vinterväxtlighet på åkrarna hjälper hindra erosion och närings avrinningen.
Metoderna måste anpassas för geografin, platserna och odlingsbehoven. Planeringen och åtgärderna kostar, de måste upprätthållas och det finns inget billigt och snabbt plåster på såret.
Därför behövs alla bitar i pusslet att se till att arbetet fortsätter. Då CAP-stöden i EU förs samman med de andra understöds instrumenten behövs kunnig nationell övervakning.
Vi behöver vattenskyddaorganisationerna och högskolorna som jobbar fram nya lösningar. Men framför allt behöver vi bönderna. För utan dem finns inte vi.
År 2027 bör inte vara slutet för Skärgårdshavsprogrammet. Då nya regeringen bildas efter valet, bör inte programmet enbart få en fortsättning utan en budget för betydande åtgärder. För rena vatten är en förutsättning för en hållbar framtid.