Hur förhålla sig till djur och natur och miljön vi är beroende av?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
På självständighetsdagens ska Finlands natur och naturvårdsorganisationerna ägnas särskild uppmärksamhet. Men vissa saker förefaller tabubelagda och motstridiga i diskussionen och miljövården. Varpå beror ytterst de oroväckande förändringar i vår omgivning?
Nyligen framhölls det i en artikel om förändringarna i fågelfaunan att drömmen om en evig tillväxt på en ändliga planet är det största hotet hot mot miljön och artrikedomen, men att frågan är tabu.
Människan utnyttjar naturen för att förbättra sina livsvillkor – inte av illvilja. Vi har åkrar och odlar växter för vår försörjning – jordbruket är ju basen för vår civilisation. Vi har byggt vägar, dämt upp vattendrag, börjat utnyttja och sköta skogarna. Allt detta påverkar oundvikligt floran och faunan.
Vi är beroende av naturen men att vi därför inte skulle få utnyttja den är en orimlig slutsats.
Biodiversitetens betydelse och den s.k. balansen i naturen upprepas ofta som ett mantra av biologer. Någon statisk balans förekommer dock inte och har aldrig förekommit; balansen är dynamisk och det är yttre omständigheter och arternas obarmhärtiga kamp för tillvaron som styr utvecklingen.
Vi är beroende av naturen men att vi därför inte skulle få utnyttja den är en orimlig slutsats. Men vissa ingrepp skadar oss själva i längden. Utsläpp i vatten och luft försöker man nu begränsa och man restaurerar forsar och diskuterar återställandet av våtmarker och metoderna i skogsbruket. Det betyder ju inte att vi för att få "balans" borde låta åkrar växa igen, sluta med skogsbruk, gruvdrift och industrier eller byggandet av vägar och bostadsområden.
Men borde vi då sluta bekämpa skadeväxter och -djurarter eller sjukdomar? Nej! Att låta vargen, som utrotades på initiativ av Topelius åter breda ut sig i Finland har inte medfört något gott. Vargens nödvändighet för naturen i vårt land är en myt. Utan varg levde vi ju i över hundra år, naturen tog inte skada och ingen klagade. Nu ser vi att vargen inte kan stoppa ökningen vitsvanshjort, vildsvin och fästingar. Här är jakten avgörande och den försvåras av vargen.
Ett faktum är att vi inte hade vargskador eller oro för vargangrepp när Finland var vargfritt, men vi nu har onödiga utgifter och motsättningar mellan medborgarna och tidvis upprivande debatter. Det är därför beklagligt att naturvårdsorganisationerna, som nu sätts på piedestal, kräver att vi skall ha en livskraftig vargstam, fastän det inte finns några som helst vetenskapligt hållbara bevis för vargens nödvändighet; det är mera fråga om teorier och naturromantik bakom EU:s rovdjursdirektiv och vår vargskötselplan.