Ingen ska lämnas ensam i den digitala vardagen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den här veckan uppmärksammar vi de äldres vecka. Det är ett bra tillfälle att stanna upp och fundera på hur vi bygger ett samhälle där också äldre kan känna sig trygga, delaktiga och självständiga. Vår befolkning åldras, och därför är det nödvändigt att vi som samhälle granskar hur seniorvänligt vårt samhälle egentligen är.
Det som bekymrar mig är digitaliseringen.
Samhället digitaliseras i snabb takt. Vi bokar tider, sköter bankärenden, söker information och kommunicerar med myndigheter på nätet. För många finländare är detta enkelt och självklart. Men så är det inte för alla. Det finns äldre, men också yngre, som saknar tillräckliga kunskaper, rätt utrustning eller möjlighet att själva sköta sina digitala ärenden.
En digigaranti skulle innebära att äldre får tillgång till konkret och lättillgänglig hjälp med digitala vardagsärenden.
Då riskerar digitaliseringen i stället att bli ett hinder.
Jag anser därför att vi behöver en digigaranti för äldre. Ingen ska behöva känna sig utanför eller bli beroende av anhöriga bara för att samhällets tjänster har flyttat ut på nätet.
En digigaranti skulle innebära att äldre får tillgång till konkret och lättillgänglig hjälp med digitala vardagsärenden. Det kan handla om stöd på bibliotek eller andra lättillgängliga platser, hjälp med att använda digitala tjänster eller vägledning när något känns svårt och främmande.
Det viktigaste är vem som bär ansvaret. I dag är ansvaret för att säkerställa invånarnas digitala kunskaper splittrat. Här behöver vi göra ett tydligt val. Enligt mig borde kommunerna ha ett större ansvar för att säkerställa att invånarna får det stöd de behöver – och kommunerna behöver också få resurser för detta.
I dag är det alltså oklart vem som ska se till att en äldre person får hjälp när digitala tjänster blir en förutsättning för att kunna sköta sina ärenden. Det är inte rimligt. En stor del av det digitala stödet ges i dag av olika organisationer. Jag anser att denna viktiga verksamhet behöver beaktas när finansieringen genom STEA ses över.
Digitalt stöd handlar nämligen om mycket mer än teknik. Det handlar om självständighet, trygghet och möjligheten att vara delaktig i samhället. Det handlar om att kunna sköta sina egna ärenden och ha kontakt med andra utan att alltid behöva be någon annan om hjälp.
Den digitala verkligheten är här, med alla sina möjligheter men också sina risker och utmaningar. Vi måste därför se till att digitaliseringen genomförs på ett sätt som fungerar för människor i alla generationer. Samtidigt behöver vi värna om möjligheten att få personlig service när det digitala inte fungerar eller inte är ett alternativ.
Ett konkret exempel är seniorrådgivningen i västra Nyland, där tjänsten i allt högre grad har utvecklats till en digital tjänst via en mobilapp. Samtidigt finns information om tjänsten även i pappersform vid välfärdsområdets servicepunkter. Men hur ska en äldre person som saknar digitala verktyg hemma få veta att tjänsten finns? Kunde man inte också skicka samma information direkt till äldre, så att de har möjlighet att ta del av tjänsten även utan digitala verktyg?
Här hoppas jag på en förändring och utveckling.
Äldres vecka är en påminnelse om att ett gott samhälle mäts i hur vi tar hand om varandra. Jag vill se ett Finland där ålder aldrig blir ett hinder för att vara delaktig.