När skolan börjar borde varje barn kunna stiga in i klassrummet från samma startlinje
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Barn är skarpsynta och ibland också skoningslösa.
När skolorna börjar blir skillnaderna mellan barnens bakgrunder synliga.
Till klassrummen återvänder barn vars somrar har varit väldigt olika. Vissa berättar om utflykter till nöjesparker och utlandsresor, andra har tillbringat sommaren hemma – i värsta fall utan visshet om det finns varm mat på kvällen.
Vissa stiger in i nya kläder och med en ny ryggsäck på ryggen, andra har skor som blivit för små på fötterna.
Ingen förälder väljer att uppfostra sitt barn i fattigdom.
Ett barn lägger märke till sådana skillnader. Barn är skarpsynta och ibland också skoningslösa. Och när skillnaderna växer sig tillräckligt stora stannar de inte utanför klassrummets dörr: de sitter med i pulpeten, påverkar vänskapsrelationerna och om barnet överhuvudtaget vågar drömma.
I Finland lever uppskattningsvis omkring 150 000 barn i fattigdom – lika många som Jyväskylä har invånare. Det är ingen slump och inte heller föräldrarnas val.
Ett barn borde inte behöva bära oron över om familjen klarar sig.
Ingen förälder väljer att uppfostra sitt barn i fattigdom. Fattigdom är ingen oundviklig biprodukt av politiken utan en följd av dålig politik, och till följd av Orpos regerings val faller rentav fler än 30 000 nya barn ner i fattigdom.
Spåren av fattigdom som upplevts i barndomen sträcker sig långt. I ljuset av forskningen vet vi att de kan synas i hälsan, i utbildningen och i hela livet ännu decennier senare.
Ett barn borde inte behöva bära oron över om familjen klarar sig. Att bära den oron hör till oss vuxna – och i sista hand till oss beslutsfattare.
Därför är bekämpningen av fattigdomen bland barnfamiljer en av de viktigaste uppgifterna för oss gröna, och vårt mål är att halvera barnfattigdomen fram till 2032.
Ju tidigare en familj får hjälp, desto mindre hopar sig tunga och dyra problem senare.
Det är möjligt, och medlen är kända. För det första måste man sluta beakta barnbidraget som inkomst i utkomststödet.
I dag smälter barnbidraget liksom bort för de allra minst bemedlade familjerna – just de som skulle behöva stödet mest. Detta missförhållande måste rättas till, så att barnbidraget verkligen hjälper också de fattigaste barnen.
För det andra måste åldersgränsen för barnbidraget höjas till 18 år, eftersom en barnfamiljs utgifter inte tar slut när barnet fyller sjutton.
För det tredje måste det tidiga stödet till familjerna stärkas genom hela kedjan – från rådgivningen, småbarnspedagogiken och skolan ända till familjecentren och barnskyddet. Ju tidigare en familj får hjälp, desto mindre hopar sig tunga och dyra problem senare.
Det här är inga utopier utan vanliga, genomförbara beslut. De kostar – men priset för barnfattigdomen betalas i vilket fall som helst, och med ränta, om den inte åtgärdas.
Räkningen kommer inom social- och hälsovården, som avbrutna utbildningar och som mänskligt lidande som ingen budgetrad mäter.
Vårt löfte har alltid varit att ingen i Finland lämnas ensam – att barn med väldigt olika bakgrund kan leka på samma gård, och att var och en av dem kan lita på att de kan bli vad som helst. Det löftet får vi inte låta vittra bort.
När skolan börjar borde varje barn kunna stiga in i klassrummet från samma startlinje.
Här kan du läsa fler kolumner av Sofia Virta.