Korruption eller inte så är vi på en farlig väg
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tiden då ministrar avgår för tarvliga fel som snuskiga SMS eller överraskande fax som man inte bett om är över.
När en politiker beslutar att finansiera projekt utan att följa god förvaltningspraxis bör hen ställas till svars. För gemene person är det otillräckligt att avfärda ett sådant beslut som ett fall av administrativt fel eller dålig förvaltning.
Då verkar det snarare irritera politikern att saken kommit fram än att han eller hon axlar ansvaret. Det är speciellt viktigt att återställa denna tillit efter ett fall som Garden Helsinki då vi finländare i regel litar på staten.
Även om 35 miljoner är en droppe i statsbudgetens djupa hav är det en ansenlig summa som kunde ha gjort mycket nytta för oss medborgare. Pengarna går dessutom till en arena som ändå inte rymmer tillräckligt med folk för att locka de största världsstjärnorna.
För att ställa det hela i ett åboländskt perspektiv så motsvarar summan ungefär en tredjedel av Åbo Akademis budget, eller mer än en och en halv Logomobro.
När man tilldelar skattemedel till sina välbärgade kompisars projekt samtidigt som man kapar finansiering från tredje sektorns förebyggande service till unga och utsatta kan man fråga sig om ens etiska kompass inte har löpt amok.
Finansministern försöker förstås rentvå sig från hela härvan – men att finansministern inte skulle ha haft insyn i de tilldelade pengarna är svårt att svälja. Hon sitter trots allt på pengarna.
När detta kombineras med en social- och hälsovårdsminister som tycks ha blivit expert över en natt i och med ministerposten, och därför anser sig kunna bedöma vetenskapliga projekt, väcker inte regeringens beslutsfattande mycket tillit.
Förvisso har ministern meriterat sig tidigare genom ett väldokumenterat intresse för minderåriga. Utifrån sitt intresse har han förstås ett unikt perspektiv på hurdana tjänster och forskningsfrågor som är relevanta för framtidens social- och hälsovård.
Därmed har han en erfarenhetsbas som man får hoppas är ovanlig inom regeringen – vad behöver man några experter till när man har en sittande erfarenhetsexpert som minister?
Månne vi får se bilder på Riikka Purras skärbräden igen? Få saker verkar glädja regeringen mer än att sparka på dem som redan ligger ner och samtidigt göra det svårare för dem att resa sig. Snipp-snipp bara och där far understödet till marginaliserade medborgare, allt för att få mandat att begränsa invandring. Man kan göra svåra beslut utan att håna offren för besluten.
Även om ministrarna är de synligaste aktörerna är det viktigt att minnas att riksdagen röstar för regeringens förtroende. Det är alltså inte enbart ministrarna som bär ansvaret för den finska demokratis trovärdighet.
Även riksdagsledamöterna har ett ansvar att bära och de verkar tyst acceptera ministrarnas handlingar som påminner oroväckande mycket om korruption.
Om rättvisa, jämlikhet och pålitlighet fortfarande är finska dygder, varför syns de så sällan i dagens politik?
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.