Var går gränsen för SFP och KD?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Riksdagsledamot Mauri Peltokangas (Sannf) senaste uttalanden har med rätta väckt stark kritik. Att tala om en minister som en ”kvotmuslim” och ifrågasätta om en muslim kan driva ”infödda finländares” sak är inte bara oacceptabelt. Det säger också något om den politiska kultur som gång på gång tillåts ta plats inom Sannfinländarna.
Kritiken har kommit från många håll. Men den viktigaste frågan är inte längre vem som fördömer det senaste uttalandet starkast.
Frågan är vad kritiken betyder i praktiken.
Under regeringsperioden har samma mönster återkommit. Företrädare för Sannfinländarna väcker uppståndelse genom uttalanden eller ageranden som andra regeringspartier tar avstånd från. Det följs av hårda ord, försäkringar om värderingar och besked om att vissa gränser inte får överskridas.
Sedan fortsätter regeringssamarbetet.
SFP har ett särskilt ansvar. Regeringen skulle inte ha kunnat bildas på nuvarande grund utan partiets medverkan, och SFP fortsätter att ge regeringen det parlamentariska stöd som krävs för att den ska kunna fortsätta.
Men SFP är inte ensamt om ansvaret. Också Kristdemokraterna sitter kvar i regeringen och väljer att fortsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna.
Ingen kräver att regeringspartier ska vara överens om allt. En koalitionsregering bygger på kompromisser. Men regeringsansvar handlar också om vad man är beredd att acceptera för att samarbetet ska fortsätta.
Därför räcker det inte att gång på gång ta avstånd från det senaste övertrampet.
Hur många gånger kan företrädare för Sannfinländarna överskrida sådana gränser som de övriga regeringspartierna säger sig försvara innan det också får politiska konsekvenser? Vad skulle faktiskt få SFP eller KD att säga att nu räcker det?
Så länge svaret uteblir blir avståndstagandena allt mindre övertygande.
Politisk trovärdighet handlar inte bara om vilka ord man använder efter varje ny skandal. Den handlar också om vilka konsekvenser man är beredd att dra av det man säger sig stå för.
Efter ännu ett övertramp från en sannfinländsk riksdagsledamot är frågan därför fortfarande densamma:
Var går egentligen gränsen för vad SFP och KD är beredda att acceptera i regeringen?